Iran har inte brytt sig om att bygga skyddsrum
Visar på regimens cynism mot den egna befolkningen
Det är Donald Trump som håller avgörandet i sin hand för fortsättningen i kriget mellan Iran och Israel. Men oavsett hans beslut kommer folkopinionerna i Israel respektive Iran att påverka förloppet, särskilt på sikt.
Bilderna från nedslagsplatser efter flygbomber i Teheran och missiler i Tel Aviv kan se förvillande lika ut. Ur förvridna huskroppar med utblåsta fönsterglas grävs på båda sidor civila fram döda eller skadade. Men här finns markanta skillnader: Israel har exempelvis ett luftförsvar som oftast lyckas skjuta ned Irans ballistiska missiler även om de ibland bryter igenom luftvärnet med ödesdiger utgång. Slagkraften i Irans missiler får Hizbollahs och Hamas att blekna i jämförelse.
Premiärminister Benjamin Netanyahu, som den formidable agendasättare han är, lyckades samla de flesta i en splittrad nation bakom sig fredagen den 13 juni, under den första dagens attacker mot kärnteknikanläggningar, kärnfysiker och militära ledare i den islamiska republiken Iran. Angreppet, som troligen planerats i åratal, började med att inplanterade drönare först slog ut avfyrningsramper och luftförsvar innan 200 lufttankade stridsflygplan angrep sina mål.
Via iranska oppositionskällor får jag uppgifter om att drönarna kan ha planterats av tidigare afghansk militär som Mossad lyckats rekrytera sedan USA dragit sig ur Afghanistan. Det är inte osannolikt. Bland persisktalande och arbetslösa afghanska yrkesmilitärer, som inte får asyl i andra länder, har det kanske varit möjligt att rekrytera agenter, trots att de måste veta att det är förenat med livsfara om de avslöjas.
Den islamiska republiken är hårt vingklippt efter de senaste dagarnas anfall, vilka föregicks av förkrossande israeliska attacker mot Irans proxymilis Hizbollah i Libanon och Assadregimens fall i Syrien. Men trots det har iranska robotar orsakat stora materiella och mänskliga förluster i Israel. The Economist skriver att de israeliska flygattackerna dagligen kan kosta Israel 3 miljarder kronor. Att skjuta ned Irans missiler tros kosta nästa lika mycket. Ett utdraget krig kommer att påverka Israels statsfinanser för lång tid framöver.
Sprickorna i Israel börjar åter synas. Ofta kan små händelser bättre få oss att förstå de stora. Den vänsterliberala tidningen Haaretz hade en notis om en kvinnlig polis i hamnstaden Haifa som ingrep mot en liten skara demonstranter som bar tröjor med orden ”Stoppa kriget”. Denna fras är ”olaglig”, förkunnade polistjänstemannen innan fem demonstranter fördes till en polisstation på grund av sin protest mot kriget i Gaza och det nya mellan Iran och Israel.
Händelsen lät som en ironisk bekräftelse på vad israeliska fredsaktivister varnade för under en fredskonferens i Jerusalem som jag bevistade i maj. Där konstaterade de att ordet ”fred” behandlas som ett fult ord i Israel. De var trötta på att ständigt leva under svärdet, dvs Netanyahus flerfrontskrig till vilket de kan addera ännu ett.
Från ett skyddsrum i Tel Aviv lägger Alon-Lee Green, talesperson för judisk-palestinska Standing together, ut videoklipp som visar fler sprickor i muren. Han berättar om nattens döda bland israeliska medborgare (från iranska missilattacker) liksom bland palestinier i Gaza (efter israeliska bombningar). Är vi alla bara ”collateral damage” (oavsiktliga civila förluster) för regeringen Netanyahu, undrar han. Är inte våra liv värda något? Med detta ”vi” inkluderar han alla som lever mellan Jordanfloden och Medelhavet.
En annan judisk-israelisk medborgare beskriver sin nedstämdhet och trötthet, hur kropp och själ går på lågvarv under kriget.
En israelisk kvinna, som har turen att bo i en villa med eget skyddsrum i den lilla staden Pardes Hana, beskriver i ett privat meddelande hur tryggt det är att ha nära till skyddsrummet, fortsätta jobba därifrån även när larmet går och sova i skyddsrummet om så behövs. För en barnfamilj är det extra bonus att ha eget skyddsrum eftersom de slipper ta hänsyn till grannarnas reaktioner. Men detta är verkligen inte alla förunnat.
Inte heller har han kunnat ge sitt folk mer säkerhet eftersom det förutsätter en fred med palestinierna
Även om Israel har gjort stora satsningar på att bygga ut offentliga skyddsrum har inte alla medborgare tillgång till det. Efter det att en iransk missil dödat fyra kvinnor i den arabiska staden Tamra, nordöst om Haifa, riktades ljuset på ett eftersatt fenomen: De flesta palestinska samhällen i staten Israel saknar offentliga skyddsrum. Tragedin i Tamra är resultatet av en diskriminering från statens sida som varit i årtionden, där man avstått från offentliga investeringar för arabiska samhällen i Israel, skrev Haaretz på ledarplats. Allra mest utsatta är beduinsamhällen som klassas som ”icke erkända” av staten.
Netanyahu är en mästerlig taktiker som kan vinna segrar i politiken och på slagfältet, men som inte har någon plan för fred med palestinierna, annat än att tömma Gaza, och kanske Västbanken därefter, så som bosättarhögern vill. Inte heller har han kunnat ge sitt folk mer säkerhet eftersom det förutsätter en fred med palestinierna och erkännande av deras rätt till självbestämmande. Trots mer än 20 månader av förödande krig i Gaza, där i stort sett hela landremsan lagts i ruiner och människor svälter, har han med sin maning till ”total seger” inte fått ut de israeler som ännu tros vara vid liv i gisslan i Gaza.
”Men de som är för honom kommer att fortsätta att sluta upp bakom honom. Det tar lång tid att rubba någons övertygelse”, skriver en israelisk kontakt som lever med krigets dagliga ångest.
Från Iran får jag samtidigt bilder på långa köer till bensinstationerna, där bensinen är ransonerad. Det är människor som inte har några skyddsrum att ta sig till eftersom den islamiska republiken inte brytt sig om att bygga sådan infrastruktur för sin befolkning. Det kan tyckas märkligt med tanke på de kollektiva erfarenheterna av åtta års krig med Irak på 1980-talet, och trots att Irans ledare i årtionden vetat att Netanyahus stora politiska mål är att oskadliggöra den islamiska republiken och tvinga fram en regimförändring. Avsaknaden av skyddsrum visar på den iranska regimens cynism mot sin egen befolkning.
Men på Instagram förklarar han nu att Israel borde ställas inför Internationell domstol efter sitt angrepp på Iran
En kontakt i Iran berättar om hur han funderat på att ta skydd undan de israeliska flyganfallen i en fruktodling utanför sin stad. Men när det regnade ned splitter strax utanför fruktträdgården avstod han. En kvinna i Teheran sammanfattar sina motsägelsefulla känslor: ”stressad, rädd, glad, ledsen, ledsen, hoppfull, hopplös”.
Den iranske regissören Jafar Panahi, som vann årets Guldpalm, ville i Cannes inte skriva på ett upprop som fördömde Israels krig i Gaza. Men på Instagram förklarar han nu att Israel borde ställas inför Internationell domstol efter sitt angrepp på Iran. Till stöd för Irans rätt till territoriell integritet och suveränitet kräver han ett omedelbart slut på det förödande kriget, ett krig som förstör civilas liv på båda sidor.
Men han vore inte Panahi om han inte riktade särskilt klander mot sitt hemlands regim: fyra årtionden av tyranni, vanstyre och korruption. Enda alternativet är att införa ett folkligt och demokratiskt styre, skriver han. Men det är uppenbart att han inte anser att det kan komma som resultatet av israeliska flyganfall, eller i förlängningen ett amerikanskt inträde i kriget.
Jafar Panahi manar världssamfundet att tvinga de båda regimerna att omedelbart stoppa attackerna och dödandet av civila. Alltså samma budskap som de fem demonstranterna med tröjorna ”Stoppa kriget” förde fram i Haifa.
Bitte Hammargren är frilansjournalist och Mellanösternanalytiker
Scenkonstpodd: Kritcirkeln special med Willem Dafoe
Konstpodd: I själva verket
