Under mina första 25 år tog jag 80 000 bilder
Min generation tar foton av allt – men vad vill vi egentligen minnas?
Under julledigheten tillbringade jag större delen av min tid åt att föra över bilder. Först från min dumma telefon, till min dumma dumma dator vidare till en inte så dum men väldigt dyr extern hårddisk. Jag behöver inte berätta hur hemskt det var. Hur traumatiskt mötet med mapparna, filerna, badbollen som bara stod och snurrade var. Minnet: fullt. Överallt, hela tiden. För att kunna föra över nya bilder behövde jag radera gamla. Men hade jag säkerhetskopierat allt? Hur skulle jag göra med alla oönskade bilder? Dubbletter? Att gå igenom och överväga vilka bilder som var värda att spara och vilka som skulle raderas hade krävt en tjänstledighet. Inte ens då är jag säker på att jag har vad som krävs för att kunna avgöra vad som var värt att minnas och vad som hör hemma i glömskan.
Jag är inte en digital analfabet, men en kronisk nostalgiker och en digital hoarder skulle jag kunna tillåta er att kalla mig. Jag har kvar screenshots från första gången en kille sms:ade ett rött hjärta till mig. Lågupplösta citat i nivå med ”hakuna matata” och inspirationsbilder på ljusrosa hårtoppar som mitt tolvåriga jag trånade efter.
Med hjälp av några tekniskt välsignade människor i min omgivning hade jag till slut överfört alla mina bilder på en säker plats. Det skulle finnas ett system att luta sig mot i all framtid och jag var inte längre slav under Iclouds tyranni. 80 000 bilder hade jag samlat på mig under mitt livs första kvartssekel. Om jag fortsätter fotografera min omgivning i samma takt betyder det att jag vid 75 års ålder kommer ha närmare 250 000 bilder. Troligtvis fler, om jag går i den digitala medelåldersmänniskans fotspår och förevigar varje vaken sekund av mina framtida barn- och barnbarns liv. Tanken framkallar ett slags själväckel, varför detta omättliga behov av att föreviga? Och vad ska vi göra med alla bilder?
Det är en kontrafaktisk tanke inser jag när jag läser Roland Paulsens bok ”Tänk om” (Bonniers förlag, 2020). Det är en form av tankar på sådant som inte finns eller sånt som skulle kunna finnas, men som ännu inte finns och kanske aldrig kommer finnas. Orostankar helt enkelt. Mina favorittankar! Med största sannolikhet kommer någon techbro hitta en bättre lösning för lagringen av världens alla bilder innan det blir ett större samhällsproblem. Men där är vi inte ännu och därför ägnar jag mig åt denna kontrafaktiska tanke med stor entusiasm.
Om man inte vill förlita sig på påhitt som Elon Musks Neuralink eller andra ”Black mirror”-liknande lösningar, där endast rika människor har råd med digitala artefakter, kan man försöka sig på en attitydförändring gentemot vårt slaviska förhållningssätt till förevigandet av livet. Något som Susan Sontag utforskade många år innan den första Iphonen lanserades i essän ”Om fotografi” (1977, nyutgiven på Bonniers 2024). Hon menade att den stora mängden bilder som vi exponeras för gör oss avtrubbade, och då hade hon inte ens sett ett Instagramflöde.
Ett positivt minne är det inte så konstigt att man vill hålla fast vid. Men varför vill jag ha en bild på mig själv när jag gråter?
Eftersom bilder inte kostar något har min generation vuxit upp med att ta bilder på allt. Utöver de signaler som hjärnan skickar ut för att få oss att gråta när vi är ledsna, skratta när vi är glada, så åker telefonen automatiskt fram. Ett positivt minne är det inte så konstigt att man vill hålla fast vid. Men varför vill jag ha en bild på mig själv när jag gråter? En rödvinsflaska som förblött i ett trapphus eller fågelbajset som landat på min arm? Det kan jag inte svara på. I en text i The Guardian beskrivs uttrycket ”pics or it didn't happen” som ett populistisk mantra i de sociala nätverkens tidsålder. Men jag skulle vilja påstå att det inte ens handlar om att publicera bilden, själva fotografiet i sig har ett egenvärde. En registrerad existens.
Efter översvämningarna i Valencia 2024 när mer än tvåhundra personer miste livet startades projektet “Salvem les fotos” (Rädda bilderna), där studenter vid Valencia University och frivilliga hjälptes åt att återställa familjefotografier som skadats. När Sigge Eklunds hus i januari brann ner i Los Angeles beskrev han i sin och Alex Schulmans podd hoppet att hitta en låda med gamla foton som kunde ha skonats från förstörelsen (det hade den inte). Det är inte helt oväntat att det är just fotoalbumen som många svarar som den första sak man skulle rädda om huset började brinna. Inte heller är det särskilt oväntat att yngre generationer i första hand greppar efter elektroniken. Man skulle kunna hävda att innehållet är densamma, men det är inte helt sant.
Jag har alltid älskar min farmor och farfars fotoalbum. De hårda, inplastade sidorna, notiserna skrivet i blyerts (”Lanzarote -84”). I de allra äldsta finns det några få sepiafärgade släktbilder från gården i Oskarshamn. Jag minns inte vad människorna på bilden heter trots att farfar gått igenom namnen vid otaliga tillfällen. Nu finns han inte längre kvar och kan berätta. Inte farmor heller. Sex månader utan henne klarade han, sen orkade han inte mer.
Kvar står hyllmeter med fotoalbum på ovanvåningen. Och så alla nytagna bilder från digitalkameran. Eiffeltornet i alla vinklar, Niagarafallen med guiden, utan guiden, var och en med guiden. Ett fotoalbumen går ju inte att slänga? Men ingen vill egentligen ha dem. Vad kostar det att få allt på en liten sticka som när som helst kan försvinna i en flytt eller ätas upp av en ouppfostrad hund? Ingen har tid att gå igenom alla bilder och välja ut de som verkligen betyder något och även om vi gjorde det – kommer vi någonsin ta fram den där stickan och betrakta bilderna från Niagarafallen?
Farmor och farfars gemensamma Instagramkonto ligger fortfarande och skvalpar
Efter att ha ägnat alldeles för mycket tid åt mitt kontrafaktiska tänkande hade jag bestämt mig för att ta saken i egna händer. Jag planerade att intervjua farfar. Åka ner till Öland och låta honom berätta om sitt liv medan vi promenerade ner till Slottsruinen och Lilla Alvaret. Jag skulle behandla honom som vilket intervjuobjekt som helst. Ställa stora och små frågor. Ångrade han något? Vad var han mest stolt över? Ansåg han att han varit en bra pappa?
Det hela skulle resultera i en dokumentär tänkte jag. Max en timme lång, för oss i familjen att se tillbaka på. Mina framtida barn och barnbarn skulle på så sätt kunna ta del av vår historia på ett enkelt, underhållande och effektivt sätt. De skulle i sin tur föra traditionen vidare och välja ut några av mina Instagraminlägg som jag som hundraåring fick sitta och skratta åt och berätta om.
Så blev det inte. Bilderna är det som finns kvar och minnet kämpar på. Farmor och farfars gemensamma Instagramkonto ligger fortfarande och skvalpar och om man vill kan man skicka en förfrågan till Meta om att göra det till ett ”minneskonto”. På en av de sista bilderna står farfar utanför Louvren och bildtextförfattaren har snubblat på tangentbordet. Jag tar en skärmavbild för att minnas och en bild på mig själv när jag gråter. Något för barnbarnen att se tillbaka på när tiden är inne.
Café Bambino: Pedofilpizza och en alien i Kanye Wests kropp
