Yasin får fronta den större berättelsen
Mohamed Yussuf skriver om konst, klass och kriminalitet
”Nation av poeter” av Mohamed Yussuf
I veckan kom nyheten att Borlänge kommun stoppat sitt bidrag till Alive-festivalen för att de bokat rapparen Yasin. Några dagar före lät Umeå meddela att de slutar sponsra festivalen Brännbollsyran av samma anledning. Spelningarna ska ändå hållas, till skillnad från den i 3Arena som avbokades efter polisen avrått arrangören från att hålla konserten med hänvisning till säkerheten. Men finansieringen får de lösa själva.
Det är svårt att tolka på något annat sätt än att kommunerna vill att Yasin ska förbli kriminell. Eller som musikskribenten Hasan Ramic skriver på sin Instagram: ”Det här är inte bara ett sätt för Borlänge kommun att säga att dom inte tänker plattformera en ’gängkriminell’. Det är ett sätt för hela Sverige att säga att om du gör fel en gång så finns det ingen väg ut för dig.”
Alla dörrar ska stängas. Grindvakterna är inte bara regeringen, eller de med våldsmonopol, utan också lokalpolitikerna som antyder att den som en gång begått ett brott inte har någonting i musiken att göra. Med andra ord: bli vid din läst om du är kriminell, iallafall om du heter Yasin. Annat är det om du heter, säg, Håkan Nesser. Då kan du få bre ut dig i tv-soffor och skriva i DN om hur orättvist det är att bli fängslad. Något sådant är bara möjligt för den som samhället inte redan från början tillskrivit kriminalitet, där den kriminella handlingen förstås som åtskild personen.
Hur Yasin själv ser på kommunens indragna bidrag förtäljer inte historien. Men i Mohamed Yussufs nyutkomna bok ”Nation av poeter”, där journalisten följt Yasin under de senaste åren, är det tydligt att rapparen letar efter en väg ut från sitt tidigare liv. Det börjar i Rinkeby, med en ung Yasin som spelar fotboll och har svårt att koncentrera sig i skolan. Världen är från hans utpost en plats där tonåringar när som helst kan tryckas upp mot väggen av polisen och där de eftersatta områdena ibland tilldelas projektpengar.
Det är uppenbarligen en författare som tagit sitt jobb på allvar, och som försökt bredda bilden av Yasin, men som inte nått ända fram
Människor utifrån kommer in med idéer om hur orten ska förbättras, utan att rådfråga de boende. Sedan tar projekten slut, utan att erbjuda långsiktiga lösningar, och trots att ingenting väsentligt har gjorts för förortens invånare är det dem som kommer att tillskrivas misslyckandet: omöjliga att integrera, som det heter på Tidöspråk.
Yasins födelseplats är också en plats där han tidigt ser människor dö, som en konsekvens av skjutvapenvåld och droghandel – det Yussuf beskriver som ”den undre arbetsmarknaden”.
Att Yasins artisteri ändå kunde växa fram just här har flera orsaker, men en förklaringsmodell som Mohamed Yussuf erbjuder är rapparens somaliska rötter – att han är från en ”nation av poeter”, där den muntliga traditionen varit avgörande för att vidarebefordra information, men också för att göra motstånd mot kolonialmakterna. Det är ett spår av flera som introduceras i Yussufs bok utan att riktigt fullföljas.
Här finns skildringen av våldet som ärrat rapparen. Flera av hans barndomsvänner har blivit ihjälskjutna och en särskilt drabbande passage handlar om hur Yasin ska gå och käka på ett marockanskt fik med en vän, men att de skiljs åt i sista sekund eftersom Yasin är sugen på kyckling. En stund senare ligger vännen ihjälskjuten, död bredvid sin lillebror, på fikets golv. Här finns också en ansats till att förstå skjutvapenvåldet ur ett klassperspektiv; hur samhället aktivt nedrustar områden där arbetarklassen bor, och hur de som bor där ser rån och droghandel som sina enda jobbmöjligheter.
Mohamed Yussuf skriver stramt och journalistiskt, Yasin får stå i förgrunden för den större berättelsen om konst, kriminalitet och vilka erfarenheter som format dagens rappare.
Det är en svår uppgift i en tid som hellre behandlar Yasin, eller för den delen hans barndomsvänner, som ett spektakel. Alla vill läsa om en gangster, inte en småbarnsfar. Hur går det att beskriva en sådan person utan att hemfalla till maktens beskrivningar, alternativt göra det motsatta – att skriva ett försvarstal i affekt?
Mohamed Yussuf gör varken eller i ”Nation av poeter”, men lyckas heller aldrig helt staka ut ett tredje berättande. Istället för att fördjupa berättelsen får vi veta lite om allt. Här saknas en redaktör som pekar ut en riktning. Vissa passager känns pedagogiska i överkant – ”skolavslutningar är glädjens dagar, med skratt och sorgfria tjut” – medan andra, som den muntliga tradition boken är döpt efter, gärna hade fått förankras ytterligare i berättelsen.
Ändå finns potential i Yussufs skrivande. Det är uppenbarligen en författare som tagit sitt jobb på allvar, och som försökt bredda bilden av Yasin, men som inte nåt ända fram.
Ansatsen är nog så god, i en tid då det största brottet för en rappare från Rinkeby tycks vara att vilja ägna sig åt sin konst.
Café Bambino: Pedofilpizza och en alien i Kanye Wests kropp
