Det kan inte vara lagen som lär unga om sex
Samtyckeslagen är bra men den räcker inte – vi behöver en annan sexuell kultur
I går kom Brottsförebyggande rådets rapport om samtyckeslagen – ett gediget arbete av det slag som får en att känna tacksamhet mot den svenska utredningstraditionen. Rapporten bygger på en genomgång av anmälningsstatistik och domar, men innehåller också tankeväckande referat från intervjuer med åklagare, utredande poliser, försvarsadvokater och frivilligorganisationer.
Frågan som rapporten kretsar kring är svår: var, exakt, går gränsen mellan frivilligt sex och ofrivilligt i fall där det inte finns något uppenbart hot eller tvång? Var går gränsen mellan samtycke och övergrepp? Och hur bör lagstiftningen kring dessa gränsdragningsfrågor se ut, egentligen?
En tjej berättar: han ville ha sex och jag vågade inte säga nej utan sa att jag var för trött. Han lyssnade inte på det utan klädde av mig och sa att han skulle göra det snabbt, att jag inte behövde bry mig om honom.
Sådär, beskriver utredaren, låter det i många anmälningar. Ofta är tjejen ung och har druckit en hel del alkohol. Kanske förstår eller anar killen att hon inte är med på det som sker, kanske inte.
Berättelserna från dessa tjejer, står det i rapporten, andas en hög grad av både maktlöshet och skam.
Tanken bakom samtyckeslagstiftningen är god, det slår rapporten fast: samhället sänder en kraftfull signal att sex ska bygga på frivillighet. Det ligger inte på våldtäktsoffret att tillräckligt klart och tydligt kommunicera att sexet är ofrivilligt – den andra parten, den som driver på, har ett ansvar att försäkra sig om att beröringen är önskad. Genom historien har juridiken kring sexualbrott haft ett snett fokus, där offrets agerande stått i centrum. Män har kunnat pressa kvinnor att ställa upp på sex – sex som varit oombett, som gjort ont, som kränkt – utan att dömas för det, för att de inte begått fysiskt våld utan ”bara” psykiskt, eller för att kvinnan inte protesterat på förväntat sätt. Såväl poliser som åklagare tycks i rapporten eniga om att utvecklingen bort från sådan en snäv och fördomsfull tolkning av våldtäktsbrottet är av godo.
Samtidigt visar rapporten på problem med lagstiftningen. Fällande domar bygger i ökande utsträckning på muntlig bevisning – ord mot ord alltså, en utveckling som för med sig risker för rättssäkerheten. Dessutom är förövarna ofta unga, inte sällan tonåringar. De kan hamna i häkte för något som de inte förstått har orsakat skada. De kan dömas till långa fängelsestraff, som framstår som oproportionerliga i relation till exempelvis de straff som utdöms för grov kvinnofridskränkning.
Mer insatser behövs uppenbarligen för att få pojkar och män att begripa konceptet samtycke fullt ut
Det är här som rapporten lämnar sitt viktigaste bidrag. Den visar nämligen att samtyckeslagstiftningen är av godo, men också att lagstiftning i sig inte kan lösa alla problem som uppstår mellan människor. Trots allt händer ingenting med nio av tio anmälningar, mer än att polisen lagt betydande resurser på att ställa detaljerade frågor till unga människor om vad de gjort med sina kroppsdelar, vad de sagt eller indikerat när de legat nakna intill varandra. Hjälper det tjejerna, att bli förhörda på det sättet? Hjälper det killarna, att ställas inför hot om långvariga fängelsestraff?
Å ena sidan måste den som uppfattar sig utsatt kunna anmäla det, respekteras i sin upplevelse och få upprättelse. Å andra sidan kan inte samhället reglera exakt alla mellanmänskliga överträdelser; tonårspojkar måste få göra misstag – också allvarliga sådana – utan att det innebär flera års frihetsberövande och socialt stigma.
Det som inte står i rapporten är alltså hur samhället ska förändras så att samtycke blir normen, blir allmänt känt och fullt ut accepterat. Folkhälsomyndigheten redovisade i veckan en undersökning som visade att var femte ung kvinna utsatts för fysiskt våld under sex. Mer insatser behövs uppenbarligen för att få pojkar och män att begripa konceptet samtycke fullt ut. Skolan och andra samhällsinstitutioner har här en viktig uppgift, att verka för en mer respektfull och inkännande manlighet. Men det är en hållning som går på tvärs mot den politiska utvecklingen, där macho-ideal är på väg tillbaka.
Samtidigt behöver vi också utveckla en mer avslappnad syn på sex. Det kan inte vara polisens, åklagarnas eller domarnas uppgift att hjälpa ungdomar att manövrera rätt när det gäller sex. Tjejers känslor av maktlöshet och skam kan rimligen inte vändas i förhörsrum eller under domstolsförhandlingar – och en feministisk politik kan inte bygga på ständigt ökande repression. Feminister som på tjusigt akademikerlingo fördömer den som känner sympati med åtalade tonårskillar – jo då, några sådana citeras i rapporten – går faktiskt de reaktionäras ärenden.
Vi behöver bra lagstiftning som sänder tydliga signaler om att sex ska vara frivilligt, och BRÅs rapport visar att Sverige är på rätt väg. Men vid sidan om lagstiftningen behöver vi bygga ett samhälle vars sexuella kultur är mera jämlik, och mindre våldsam. Den saken är större, svårare, men kanske också viktigare, än någon enskild lag.
Café Bambino: Det är tjejernas fel att fascismen är tillbaka
