Med Cusk kan jag inte slarva som jag brukar
Hennes precision får det att sjunga i bröstet
Publicerad 2025-02-13
”Parad” av Rachel Cusk
Jag är ofta en slarvig läsare som skyndar genom bokens sidor, vill veta hur det går och snabbt försöker få ett grepp om helheten. När jag läser den kanadensiska författaren Rachel Cusks senaste bok, ”Parad”, inser jag på första sidan att detta sätt att ta sig an texten inte fungerar. Jag stillar mig, saktar ner. Och blir till slut rikligt belönad.
Rachel Cusk är för den breda publiken kanske bäst känd för sin bok ”Efterbörd”, som i detalj beskrev uppbrottet från ett långt äktenskap. Boken väckte starka reaktioner i Cusks hemland Storbritannien, där den å ena sidan fick kritik för att vara kall och osentimental och å andra alltför fokuserad på ett borgerligt, privilegierat liv.
”Parad” är en helt annan slags bok. Här finns ingen berättarbåge, ingen story. Det är en roman som inte följer de gängse reglerna, utan snarare söker bryta sönder sin egen form för att komma närmre det som Cusk vill åt.
I ”Parad” framträder ett antal konstnärer, som alla benämns G, för geni om jag läser boken rätt. Både deras konst och skapande beskrivs detaljerat, liksom relationen till partner, mödrar och familjer. Konstnärernas egna röster vävs samman med andras blickar och erfarenheter. Det är ofta förvirrande och komplicerat att hålla isär perspektiven.
Boken fungerar som ett kalejdoskop, där scenen som beskrivs skiftar men några teman återkommer och skildras från olika håll och i olika färg. Tekniken påminner om den som Cusk använde i trilogin ”Konturer/Transit/Kudos”, där bokens jag låter de människor hon träffar berätta och inta olika positioner. I lyssnandet och skarven mellan de olika sätten att se världen uppstår en öppen zon, fri för tolkning, som liknar den som finns mellan författaren och läsaren.
Genom dessa konstnärers liv undersöker Cusk vad skapande innebär, gapet mellan verklighet och representation och specifikt vad det innebär att vara kvinna i detta skapande. På vilket sätt begränsar det, och befriar? Cusks röst bärs fram av en stark vrede, men svaren är aldrig enkla.
Ett exempel: en av bokens G lever i en förtryckande relation. En dag försvinner hennes man på en lång resa, vilket ändrar livets förutsättningar. ”Tanken på en värld fylld av mödrar och barn var frånstötande”, tänker hon. ”Det skulle vara en värld som saknade dömandets kristallklara kraft. Om män var umbärliga var hennes längtan efter överlägsenhet också det.” När mannen kommer tillbaka är hon en annan och det finns ingen väg tillbaka. Den nya platsen är sann, men också våldsam och farlig och den har förändrat både henne och konsten. Något har gått förlorat, kanske har också något vunnits.
Jag försöker hitta orden för Cusks säregna blick på sig själv och världen. Kall ligger nära till hands men jag tänker att det är fel, att det snarare handlar om distans, en olympisk blick som gör att tillvaron framstår som episk, upphöjd. Jag tycker att hon därmed gör livet rättvisa, att det får sina rätta proportioner. Hennes språkliga precision får det att sjunga i bröstet på mig av ren glädje, och översättaren Niclas Hval lyckas skickligt fånga de lite formella, arkaiska ordvalen och vändningarna.
Hon tolkar inte, utan använder konsten för att närma sig livet utifrån sina egna erfarenheter
Konstnärerna i ”Parad” är, förstår jag efter ett tag och en del googlande, baserade på verkliga personer. Rachel Cusk har i en tidig version av kapitlet Stuntmannen skrivit ut namnen på ett par av dem, i en intervju en annan, i en föreläsning en fjärde. Den som förstår referenserna eller gör sin research kan därför luska ut att det Cusk skriver om är baserat på Louise Bourgeois spindlar, filmaren Éric Rohmers långa tagningar, Georg Baselitz upp-och-nedvända målningar och författaren Norman Lewis och konstnären Paula Moderson-Beckers liv och skapande. Varför skrivs inte namnen ut? För att det är författarens blick och tolkning som är det viktiga, inte det biografiska innehållet. För att boken utgörs av röster som går in och ut ur varandra, på samma gång lika varandra och distinkt sina egna. Det går att kritisera, eftersom det på ett sätt gör boken mer svårtillgänglig. Men jag tycker att det är rätt val.
I bokens sista del uppstår en ny röst. Den är som en flod, ett vi, något större än individen. Jag tänker på Virginia Woolfs ”Vågorna”, eller kanske Annie Ernauxs ”Åren”, där livet och tiden skrivs fram av något annat än jaget och snarare gör anspråk på att vara en kollektiv erfarenhet, en mångfald, en kör. Jag drabbas av något när jag hör denna röst, ett minne eller en igenkänning, och inser att den svarar mot en längtan i mig.
Kritikern Susan Sontag menar i sin berömda essä ”Against interpretation” att konsten riskerar att förminskas om den tolkas, om den görs om till text och ord. Det Cusk gör är motsatsen till det Sontag varnar för. Hon tolkar inte, utan använder konsten för att närma sig livet, spränga upp det, skriva om det så att det blir mer sant. Som hon låter en av sina röster säga i boken: ”konstskapandet gavs en relation till det levda livet som var både barnslig och våldsam”.
Jag läser ”Parad”, och läser om. Den kräver mycket av mig, men inte mer än den kräver av sig själv. Det är en text som försöker överbrygga klyftan mellan konsten och livet, det är en omöjlig uppgift, men tack vare Cusks ansträngning upptäcker jag saker jag tidigare förnummit men aldrig lyckats formulera för mig själv.
Café Bambino: Dokusåpans historia – härlig hedonism eller livsfarlig cynism?
