Gamers vill inte vara del av kultursidornas värld
Björn Werners kärlek till spelindustrin är obesvarad
Om man i spelet ”The Legend of Zelda: Ocarina of Time” spelar en viss melodi framför en grottvarelse börjar den att dansa. Detta tyckte elvaåriga jag var omåttligt lustigt och fascinerande, om och om igen spelade jag melodin och såg på dansanimationen, förtjust över att ha upptäckt denna lilla hemlighet. Uppspelt sprang jag och visade min mormor, som gjorde ett halvhjärtat försök att engagera sig innan hon gav upp och sade, med ett överseende leende: ”Det här är sådant som mest är kul för mindre barn.”
När jag väl hade samlat mig från detta förkrossande omdöme blev jag irriterad. De inskränkta vuxna förstod inte storheten i spelens värld, och iddes inte ens försöka.
Jag känner alltså med Björn Werner, som gav uttryck för samma frustration i SvD nyligen. Hela min uppväxt har jag försvarat spelens estetiska och intellektuella värde inför föräldrar, släkt och, innan jag förstod bättre, tjejer. Nu gör Werner detsamma inför Sveriges ”dumma och lata” kulturskribenter.
Å hela den svenska spelindustrins vägnar, en industri som omsätter miljardbelopp, bankar han på dörren till de fina salongerna, viftande med försäljningssiffror och INTERNATIONELLA PRISER (The Game Awards, som består mest av trailers, är verkligen precis som Oscarsgalan!).
Fler essäer om ”Battlefield” på kultursidorna är kravet, vilket Jens Liljestrand på Expressen redan visat orimligheten i. Det är också att göra spel som inte gör det minsta anspråk på att vara ”stora konstupplevelser” en otjänst, då det förminskar de andra kvaliteter de har i överflöd. Och som denna tidnings Nathalie Mark påpekat bevakar redan nöjessidorna spelen bäst.
Med det sagt – det finns absolut spel som kan klassas som verkligt bra konst. En rimlig hållning ligger kanske någonstans mitt emellan Werner, som lägger sig platt för spelindustrin och påstår sig hitta djup där det inte finns, och Liljestrand, som inte är intresserad av att hitta konst på ställen han inte är van vid?
Hegeliansk dialektik utgör enligt utvecklarna grunden för världsbygget – och under ytan finns ett ständigt närvarande existentiellt bråddjup
Ett av 2010-talets mest hyllade spel, det estniska ”Disco Elysium”, skulle någon gärna få skriva en kultursidesessä om. I spelet ikläder man sig rollen av en psykiskt sjuk, alkoholiserade polis, som i ett drömskt, postsovjetiskt landskap navigerar mellan korrupta fackföreningar och multinationella företag för att lösa ett mord. Större delen av spelet utgörs av en otroligt välskriven, interaktiv dialog, dels med de olika rösterna i ens huvud, dels med ett karaktärsgalleri av homofoba barn, pretentiösa kommunistiska studenter och hardcore technotonåringar. Hegeliansk dialektik utgör enligt utvecklarna grunden för världsbygget – och under ytan finns ett ständigt närvarande existentiellt bråddjup.
Men det som är talande för ”Disco Elysium” är att dess regissör faktiskt är en romanförfattare, Robert Kurvitz. Spelet är inte representativt för branschen i stort. Problemet med Werners ståndpunkt är att resten av spelindustrin bryr sig ungefär lika mycket om Hegel eller vad som händer i ”finkulturen” (som Werner symtomatiskt raljerar bort som navelskådande och medioker) som 11-åriga Marcus. Man vill gärna ha andra konstformers prestige och status, men viljan och förmågan att vara en del av ett bredare kulturellt samtal utanför sin egen lilla värld existerar inte. En spirande kärlek från Sveriges kulturskribenter skulle vara obesvarad.
På samma sätt som spelvärlden och kulturvärlden talar förbi varandra gjorde också jag och min mormor det. Något år innan hon dog visade jag och min syster entusiastiskt upp fighting-spelet ”Super Smash Bros” för henne. Hon kommenterade inte spelet mer än med ett ansiktsuttryck, innan hon började berätta om Sankt Franciskus av Assisis livshistoria. Illa vald tid och plats kanske, men poängen är att min syster och jag reagerade med samma ointresse som hon visat vårt spel. I dag ångrar jag att jag inte gjorde den minsta ansats innan hon gick bort att förstå vad som i hennes liv var det viktigaste och sannaste.
Först när gamers lyfter blicken från sin egen bubbla kan något vettigt utbyte ske.
Café Bambino: Mukbang & vi svarar på era frågor!
