Sex utanför äktenskapet är inte alls en dödssynd
Deltagarna i ”Love is blind” håller fram sina hjärtan
Lars-Erik, 35, har inte legat på tre år. Ok. Mer information än jag kanske behövde, men utfläkning är programidén och nu måste allt upp på bordet för en ärlig besiktning. Han är en snygging och kunde nog lätt scora om han ville men han vill inte, har varit med om att få sitt hjärta krossat och vill inte utsätta sig för det igen. Nu får Gud leda på den smala vägen. Händerna på täcket.
I ett klipp säger han att sex utanför äktenskapet är en av dödssynderna, men så är det inte, och kyrkans idéer är inte så komplett motsatta drömmen som ”Love is blind” vilar på. I en betraktelse över sexualiteten liknar den katolske prästen och författaren Anders Piltz prästcelibatet med äktenskapet. Så olika är det inte, hävdar han, att gifta sig och att ingå äktenskap med brudgummen Jesus, ett ”givande av sig själv med kropp och själ till Kristus, för att kunna älska alla”. Man väljer bort alla utom en. Det är bytet som både munken och den som gifter sig gör.
Vad är kärlek? Är det inte att känna sig just unik, outbytbar? Alla mätinstrument upphör.
Klart att den konstruerade situationen i teveserien krackelerar redan vid en första anblick. Alla som är med i programmet är normsnygga; ingen riskerar att falla för en riktig padda. Det ligger mycket tävling i psykologin också, att vilja vinna kan få en tro att det är rätt. Jag har förut inte tittat, men länge tjuvlyssnat på podden ”Så vad händer?” med Amat Levin och Jonathans Rollins utmärkta kommentarer om kärlek i vår tid. Det är ju fascinerande. Att vi människor kan knyta an till en röst, ett brev, en fantasi, en tygapa, en AI. Att vi har den här förmågan att älska i blindo. Tills döden skiljer oss åt.
Synden är sneaky som en orm.
Sen vet vi ju allihop att det inte är så enkelt.
Och att de längsta celibaten ofta förekommer inuti långvariga relationer.
Jag kom själv till kyrkan i reaktion mot samtidens ovarsamhet och gränslöshet. Bara för att finna en samling lika förvirrade nutidsmänniskor som de därute. Folk som besvarade frågor om moral med ”Det beror på vad du menar?” Som inte kunde möta den nyfrälsta med det stora, otvetydiga JA som jag själv kände. Guds kärlek betyder att JAG ÄR OVÄRDERLIG. Jag tyckte att jag fattade Jesus så. Men hans kompromisslösa tro på människovärdet har en blek kopia i dagens postkristna församlingsliv.
Det är inte lätt att leva ett riktigt liv, men skillnaden är om man ens försöker.
I det läget får man vara sin egen kyrka. Din kropp är ditt tempel.
Men felaktigt tolkad kan religionen bli en regel som inte bär något liv. Synden är sneaky som en orm. Den som håller människors bud lär snart upptäcka att synden bytt form. Tyvärr funkar inga syndakataloger. Förbud mot att spela kort, gå på bio, ha utsläppt hår. Eller sex.
De kristna tidningarna Världen Idag och Dagen har redan febrigt plockat upp, som de alltid gör när något i populärkulturen är kristet, hur Lars-Erik leder de andra killarna i bön. Det är väl inte det värsta som kan hända att vi svenskar får se fler verktyg att hantera livet med. Några miljarder människor ägnar sig faktiskt åt detta.
Men det finns i ateismen en föreställning om att kristet liv är något helt annorlunda, något farligt – eller en lockande genväg. Tänk att följa en bok, ett rättesnöre! Lars-Eriks fästmö Ronja försöker förstå vad kyrkan står för, som om han var en klon och inte en individ med egen agens. Det är vanligt att ateister tror så. I själva verket är det misstänkt likt ett vanligt liv.
Jesus är ett högt ideal. Med tiden brukar det där lugna ner sig, som ett gymkort i januari. Man rationaliserar sina beteenden och fogar dem samman med sina övertygelser, förhoppningsvis på ett sätt som är mer pragmatiskt (förlåtande utan att tappa idealen) än hycklande (dömande mot andra, förlåtande mot sig själv).
Det är inte lätt att leva ett riktigt liv, men skillnaden är om man ens försöker. ”Love is blind” är förstås ett sinnessjukt experiment, men till de kärlekstörstandes försvar har de ändå knåpat ihop dessa moderna kontaktannonser och håller fram sina brustna hjärtan för någon ny: här är jag. Tag min kropp. De är inte purunga. Många har erfarenheter av toxiska relationer. De är rädda. Hurt people hurt people. Ändå vill de ge sig själva.
Det är något annat än den idé som också ligger i tiden, att jaget inte finns, att personen är något oformligt och skiftande, utan botten, utan grund. Att kropp och själ inte hör samman. Jag har alltid tyckt att det där är en så konstig tanke. Jag känner ju att det inte stämmer. Och det är kanske där jag finner mitt avgörande gudsbevis. I mig själv. Tro dem inte. Du finns.
Sofia Lilly Jönsson är kulturskribent och författare.
