Fortfarande det bästa som gjorts i sin genre
I ”Famesick” återvänder Dunham till ”Girls”
Snart är det tio år sedan det sista avsnittet av ”Girls” sändes. Alltså börjar programmet bli tillräckligt avlägset för att kunna förstås och analyseras på riktigt. Det har några riktiga dalar. Som metoo-avsnittet med Matthew Rhys. Ett så kallat ”bottle episode” (ett rum, en handling, få karaktärer) där Hannah intervjuar en författare som blivit anklagad för sexuella trakasserier. Deras samtal är långt och komplext, men slutar med att han tar fram kuken och ler ondskefullt mot Hannah när hans dotter kommer hem. Innan eftertexterna rullar visas hur massor av kvinnor är på väg upp i hans lägenhet, medan Hannah lämnar den, till tonerna av Rihanna.
Den fick ett tidsenligt och positivt bemötande. Men i efterhand – vad ville man säga? Allt de har diskuterat raseras ju i och med slutet, som tycks förkunna att i slutet av dagen är alla män ondskefulla hycklare.
Det finns också massor av inkonsekvenser. När Shoshanna åker till Japan för att jobba älskar hon det först, sedan byter hon ihop av hemlängtan, sedan ljuger hon för sin kille om att hon ska komma hem men stannar kvar, för att till slut ändå stå på den amerikanska flygplatsens rullband och skrika ut sin ångest över att vara hemma. Hur ska ni ha det?
Tittarna tycker hon är fet, men från produktionshåll får hon höra att hon måste äta mer
Men på det stora hela tycker jag fortfarande att det är det bästa som har hänt halvtimmesformatet på teve. Jag tar dock tillbaka det jag precis sa – ”Girls” har inte blivit lättare att förstå, utan svårare. Vad är nostalgi och vad är kvalitet? Jag hade precis träffat hon som nu är min fru, hon hade precis bott i New York. Jag var osäker på vår relation, hon också, alla var osäkra på allt. När jag tänkte på henne tänkte jag på tjejerna i ”Girls”, och det var ungefär så vi levde. Hade jag försökt hålla fast i den livsstilen i dag hade det inte kategoriserats som charmigt, snarare ett riskbruk. Det är i den korta glipan av tid som generationsklassiker blir till.
Kontroverserna med nakenheten förstod jag aldrig. I dag framstår det bara som klassisk sexism som aldrig borde tillåtits få så mycket syre. Lena Dunham vore däremot inte Lena Dunham om hon inte själv återkom till de frågorna, i den nya självbiografin ”Famesick”. Den handlar till stor del om ”Girls”, eftersom serien katapulterade henne till ung stjärna. Det är fascinerande att läsa om hur skådespelaren Adam Driver verkar i princip lika mycket halvpsykopat som sin karaktär, Adam.
Men huvudperson är och förblir Dunham själv. Hon låter sin kropp vara kärlet för allt – det är den som får härbärgera berömmelsen, och det är den som bryts ner på grund av densamma. Sjukdomar, smärtstillande och ångestdämpande, och så självkänslan som gungar i och med att kroppen blir allmängods. Tittarna tycker hon är fet, men från produktionshåll får hon höra att hon måste äta mer – ”Girls” vore en serie bland dess föregångare om alla var smala.
Allt prat om att tjejerna skulle vara så osympatiska förstod jag heller aldrig. Självcentrerade, ja, men samtidigt sökande och öppna för världen. Det ligger nära till hands att jämföra med dagens arvtagare, Rachel Sennots ”I love LA”. Där är värmen och sårbarheten borta. Bara nollställda miner, käkar och ögonlock hänger tunga, konstant medicinerade. Sexet framstår som porrskadade fantasier, ingen av karaktärerna är mer än effektsökande speglingar av ett ideal man påstår sig vilja kritisera. Eller är det bara nostalgi?
Svartkontrakt och gigjobb, glammiga event på torsdagar.
I ”Famesick” beskriver Dunham hur pitchen till HBO gick till. ”Sex & the city”, menade hon, handlade om kvinnor som redan etablerat sig i storstaden. Hon ville visa tiden innan den punkten, personer som inte ens vet vad man letar efter.
Det finns många oförglömliga repliker från ”Girls”, och den fullständigt söndertjatade ”voice of a generation” tillhör inte ens topplistan. Personligen är jag förtjust i när Hannah fruktar att hon ska behöva jobba på McDonald’s, varpå Ray blixtsnabbt svarar: ”What’s wrong with McDonald’s, you should work at McDonald’s”.
Men den som nog bäst sammanfattar serien är när Hannah är hos gynekologen. Hennes okunniga och paranoida frågor får till slut gynekologen att skaka på huvudet och säga: ”You couldn’t pay me enough to be 24 again”. Hannah tittar upp i taket och säger för sig själv: ”Well, they’re not paying me at all”.
Klass och pengar är sällan uttalade frågor i serien, men löper genom allt. Vad för klass det egentligen rör sig om är svårdefinierat, kanske ett slags arbetslös kulturarbetarklass. Det var där igenkänningsfaktorn fanns. Att vi egentligen inte hade pengar, men lyckades leva som att det inte spelade roll. En stark motsägelsefullhet: vi fick höra att vi var bortskämda, att vi inte ansträngde oss, på vissa sätt stämde det. Samtidigt pekade andra på att vi hade sämre förutsättningar än föregående generationer. Vi tyckte oss förtjäna mycket, och delar av det fick vi, på andra sätt hade vi nästan inget alls. Svartkontrakt och gigjobb, glammiga event på torsdagar. Inne men ändå ute. Inget har fångat det så bra som ”Girls”.
Lena Dunham själv har alltid framstått som svårfångad, men ”Famesick” är något av en revansch. Den visar att tiden faktiskt kan göra något som inte är nostalgi – den kan ge tyngd åt rösten. Hon har varit svajig, både i intervjuer och produktioner. Den romantiska komediserien ”Too much” är redan glömd. Hennes tidigare självbiografi ”Not that kind of girl” tillkom när hon stod högst upp på berömmelsens bränningar – förlaget betalade mångmiljonförskott för att få en ny Carrie Bradshaw som skulle guida unga kvinnor. Nu tillhörde ju Dunham visserligen en ny generation som omfamnade det svarta, men boken blev ändå mest spridda tankar och oneliners, ibland farligt nära den hurtiga självhjälpslitteratur hon sade sig förkasta.
Just självhjälps-tilltalet är Dunhams akilleshäl. För att återkomma till de svaga punkterna i ”Girls” så återfinns även avsnittet när Hannah berättar om att hennes ex Adam och hennes bästa vän Jessa blivit tillsammans. Signifikativt är att hon står på scenen The Moth och läser ur sin egen text. Den är platt, och avsnittet är platt.
Nuförtiden skriver hon långa, svårlästa inlägg på sin Instagram, det handlar om alltifrån hennes minigrisar till kvinnohälsa. Det är brokigt, man stör sig lite på de ultra-amerikanska quirky formuleringarna som ska tvingas in över-jävla-allt. Länge framstod det som att ”Girls” var det enda av riktigt hög kvalitet hon hade i sig. Vilket är mer än de flesta har. ”Famesick” är kanske inte ett storverk, men en viktig återblick på en tid som först nu blivit möjlig att urskilja. Åtminstone för Dunham själv.
Jack Hildén är författare och vikarierande biträdande kulturchef på Aftonbladet.
