Nu vill jag inte höra ett ord till om Bob Hund
Stoppa alla avskedsturnéer och gå vidare med livet
På affischen står de tre bandnamnen högst upp: BLACK SABBATH. KENT. BOB HUND.
Ozzy Osbourne har nu nyss dött, men annars är Hultsfredsfestivalen 1998:s headliners fortfarande högaktuella. Jag såg alla tre, då. Det var bra.
På den tiden var det Black Sabbath som stod för nostalgin, 25-30 år efter sin peak. Nu är det Bob Hund och Kent som är beroende av motsvarande sentimentalitet.
Jag söker mig tillfälligt tillbaka till förr genom att en mulen men ljum augustitorsdag åka till Medborgarplatsen i Stockholm. Där står Bob Hunds matvagn. På sajten ”Visit Stockholm – The capital of Scandinavia” läser jag att det också finns en Bob Hund-utställning inne på bibblan. En sparsmakad samling förstorade fotografier, visar det sig. Lite quirky textkladd av typen ”Vad ska jag med handskfack till? Jag som alltid fryser om fingrarna” och försiktiga uppmaningar till besökarna att scanna en QR-kod för att delta i något Bob Hund-relaterat. Samt ett ljudverk i bakgrunden, där bandet gjort varianter på sina låtar som här påminner än mer om Philemon Arthur and the Dung än de brukar göra.
Jag är här med ont uppsåt, ska erkännas. Vinkeln är klar. Jag vill skriva något om hur illamående jag blir av allt.
Det är inte Bob Hunds fel. Men varje återförening, varje avskedskonsert, varje revival och nya revival på revivalen ger mig ont i magen.
Oasis, ni kan dra åt helvete. 1996 sa Noel Gallagher i sitt tacktal på Brit Awards att han inte borde tvingats ta emot priset från en föredetting som Michael Hutchence. Det var ballt sagt. Men detta revideras totalt när Noel nu rakar hem miljoner genom att yla fram pub-karaoke-pisslåten ”Wonderwall” tillsammans med sin lillebror, som han hatar. Hutchence må ha strypt sig själv till döds under masturbation ett år efter Noels diss men INXS-låtarna känns i dag tusen gånger mer moderna än ”Live forever”.
Vad gäller Kent borde det naturligtvis vara kriminellt att ha två känslomässigt överlastade avskedsturnéer på nio år.
Det är verkligen inte revolution på gång. Det är kryorock på gång
Annars? Vilka som spelat i Stockholm de senaste veckorna? Ja du. Manic Street Preachers. Smashing Pumpkins.
Löftet har brutits om att you had to be there, om här och nu, magiska ögonblick. I dag bara pågår och återvänder allt, det tar aldrig tar slut eller förändras.
Musiken har fastnat i en Kris Jenner-lik förvandling. Varför trängs ingenting ut? Varför tillåts vi inte glömma att de fortfarande finns och bara minnas att de en gång betydde något?
Tiden vi lever i kräver inte samma saker av dem som de förr krävde av sig själva. Jag sörjer det, är så ledsen att det gäller även mig, att inget har en brinntid. Allt är permanent.
Dagarna går. Åren går. Kent spelar fortfarande ”Om du var här” och Bob Hund spelar fortfarande ”Nu är det väl revolution på gång?”.
Det är verkligen inte revolution på gång.
Det är kryorock på gång.
En frystorkad pojkkropp i zorromask ropar i en orange trafikkon och det känns inte alls.
Jag tänker att jag ska äta något från Bob Hunds foodtruck när jag ändå är här. ”Punkgryta” står på menyn som en av två rätter och det får mig att tänka på när min kompis Mattan stod i köket i Rågsved och lagade något han kallade punkgryta. Jag hade inte hört ordet innan, och han babblade om tunnelbanevagnarna han hade spraymålat natten innan, han berättade hur det var i Göteborg när polisen slog till mot demonstranterna. Det var 2001 och redan då var Bob Hund och Kent för gamla och för tråkiga för oss, vi hade precis upptäckt N.E.R.D-skivan för på den tiden gick tiden, allt var inte statiskt. ”In search of…” hette den och vi letade efter något. Det gör vi inte längre.
I stillastående vatten frodas bakterierna. Så lever vi nu.
Jag hör invändningen: Bob Hund ska ju faktiskt bort, efter i dag är det slut, över, slappna av Rosén. Men i Dagens ETC berättar sångaren Thomas Öberg nu att det där med att sluta kanske inte ska tolkas som att de verkligen ska lägga av. Ordet ”har hela tiden varit relativt”, läser jag. Det är som att lyssna på politiker om vem de kanske eventuellt ska samarbeta med som det var uteslutet att samarbeta med för åtta eller tio minuter sen.
Bob Hunds matvagn öppnar inte på utsatt tid den här dagen. Förresten verkar det inte riktigt vara Bob Hunds matvagn. Sex minuter innan öppning anländer en bil från bunbun.se och lastar in det tänkta punkgryte-innehållet i matvagnsköket. Och när jag närmar mig ser jag att bilen de täckt i Bob Hund-bråte därunder är en tacotruck som advokatbyrån Vinge äger och brukar skjutsa runt i landet för att locka rekryter till affärsjuridiken.
Jag blir inte förvånad, inte besviken, det är såhär det är.
Det är inte deras fel, inget är någons fel längre.
Jag önskar bara att någon var emot alltihop och att det föddes något nytt någon gång.
