Förintelsen är inte ett vaccin mot folkmord
Vi bör lämna uttrycket ”aldrig igen” bakom oss
Jag längtar till den dag vi ska arbeta med minnet av vad som nu sker i Gaza. För då är kriget över och tid har gått. Då det akuta lidandet inte längre är akut. Då ska vi minnas offren i Gaza i egen rätt. I stället för att konstant söka jämförelser och likheter bör vi lämna uttrycket ”aldrig igen” bakom oss.
Nu finns det inga omskrivningar kvar, människor mördas vid matutlämningar, barn svälts av Israel och Hamas har blivit en blek bifigur i kriget som Israel för. Offren är Gazaborna och de få gisslan som fortfarande är vid liv. Israels främsta författare, David Grossman, frågar häromdagen i en intervju i La Republica, hur vi hamnade här? Här är den högerextrema regeringen i Israels pågående folkmord. Hans vi är staten Israel, som han ser har förskjutits på grund av ockupationen av Västbanken och Gaza, som förblindats av sin militära makt.
Det är inte judendomen som förskjutits och kriget kan inte rättfärdigas eller försvaras oavsett hur man ser på debatten om antisemitism. För att vara tydlig: antisemitism används som svepskäl för annat men finns också. Det första är den ”antisemitism” (här inom citationstecken) som anges som skäl för att begränsa allt från yttrandefrihet till uppehållstillstånd i USA. Det andra är ett bakvänt svar på högerns instrumentalisering. Det är förskjutning av vad som går att säga om judar som kollektiv och av antisemitiska troper som upprepas, förlöjligas och skrivs ur en antirasistisk analys. De som påtalar antisemitism i Sverige i dag anklagas för att vara höger, förblindade av sin egen vithet och sina privilegier eller för att inte förstå vad rasism är.
På samma sätt som judendomen, trots sina religiöst grundade etiska principer om att laga världen, tikkun olam, inte kan hållas ansvarig för en regims övergrepp, så är inte Förintelsen en ursäkt för folkrättsbrott. Förintelsen är inte heller ett moraliskt imperativ. Den är inte ett vaccin och inte en lektion. Den är en tragedi och en katastrof för världens judar och de många andra grupper som drabbades. Den består av miljontals mord, tortyr och övergrepp. Av en hatfylld ideologi som möjliggjorde den. I dag är den en historisk händelse. Långt borta för vissa och nära för andra.
Hågkomsten bör inte vara ett demokratiprojekt för mänskliga rättigheter i första hand eller generaliseras till att handla om alla efterföljande folkmord.
Att minnas, undervisa och berätta om Förintelsen i dag bör inte främst förstås inom ramen ”aldrig igen”. Uttrycket kan spåras till före Förintelsen, från en dikt från 1927 av Yitzhak Lamdan. ”Aldrig igen” handlade då om att fortet Masada inte ska falla igen, som det gjort när judarna förlorade det i kriget mot romarna år 73. Uttrycket spreds från befriade fångar i koncentrationslägret Buchenwald 1945. Troligen syftade deras ”aldrig igen” till en antifascism, det vill säga ”aldrig igen nazism” (de hade även skyltar med texten ”från den antinazistiska fronten”). Det var innan någon hade insett Förintelsens omfattning och innan folkmordsbegreppet fanns.
Denna nu så omtvistade slogan utvecklades och populariserades senare genom den ultranationalistiska och dömda terroristen Meir Kahane med hans bok med samma titel från 1972. Trots detta arv har sloganen placerats i centrum för Förintelsens minne och återfinns på otaliga museer och monument samt i offentliga tal och böcker. Den urvattnas och urvattnas. Innebörden har smält samman med uppmaningen “glöm aldrig” och går från att hävda en judisk position bortom offerrollen till ett generellt uttryck mot folkmord, som ”aldrig igen för någon”. Vad detta igen egentligen syftar till är fortfarande oklart.
Vad som framstår som alltmer tydligt i dag, och vilket diskuterats av forskare inom fältet även innan Gaza, är att Förintelsens minne behöver frigöra sig från denna slogan. Hågkomsten bör inte vara ett demokratiprojekt för mänskliga rättigheter i första hand eller generaliseras till att handla om alla efterföljande folkmord. Hur vi som jobbar med Förintelseminne kan komma ur detta är för mig en central fråga. Det svenska majoritetssamhället har en stark historia av att förstå Förintelsen just så och senast på 27 januari i år sa statsministern att ”rätt vårdat kan minnet bli ett vaccin för inget liknande ska hända igen”.
Denna vård är inte den omsorg som Förintelsens offer förtjänar. De bör sörjas som människor som mördades, en meningslös död på grund av nazismen; de dog inte för att lära framtiden något. Att se Förintelsens som ett vaccin är lika lite en omsorg om senare folkmords offer, i Srebrenica, Rwanda eller Gaza. Deras död beror inte på en immunitet eller ett misslyckande i relation till Förintelsen. Det Förintelsen gav upphov till i sammanhanget är det juridiska begreppet folkmord, vilket dock inte betyder att olika folkmord är lika varandra. ”Aldrig folkmord” vore en bättre slogan, för alla.
