Terrorstämplingen av Palestine Action är farlig
Brittiska aktivistgruppen mot Israel likställs med al-Qaida
Vi ser på tv hur pappor bär sina barn i svepningar fläckade av blod. De har mördats av Israels bomber eller skjutits när de försökt få mat och vatten. Vi ser åsnor som drar kärror med lik eftersom den konstruerade bränslebristen hindrar ambulanserna. Läkare utan gränser beskriver det som sker i Gaza som en systematisk förstörelse av sjukvårdssystemet och människors chans att överleva.
Är inte det enda rimliga att protestera?
Också på nyheterna: SVT rapporterar om att polisen i Storbritannien har arresterat 70 personer för att de demonstrerat mot terrorstämplingen av gruppen Palestine Action. Den 5 juli fick de beteckningen terrorgrupp av en stor majoritet av det brittiska parlamentet, vilket likställer dem med al-Qaida och IS. Detta för att de brutit sig in på en militärflygplats och målat röd färg på flygplanen. De har alltså ”skadat” utrustningen. Gruppens civil olydnads-aktioner har riktat in sig på den brittiska vapenhandeln med Israel och de fabriker som är kopplade till landets största vapenföretag Elbit Systems.
Terrorstämplingen gör att medlemskap i gruppen nu kan ge 14 år i fängelse, enligt den brittiska Terrorism Act 2000. Det är dessutom straffbart att stödja gruppen, därav arresteringarna av demonstranterna.
Terrorstämplingen av Palestine Action är ett hot mot den yttrandefrihet som Europa ser som sitt moraliska riktmärke.
I ett öppet brev skriver brittiska fredsaktivister, företrädare för fackföreningar, politiker och kändisar att detta är ett allvarligt angrepp mot de politiska rättigheterna. Att terrorstämpla grupper som utför aktioner där inga människor skadas är att omöjliggöra politisk organisering mot folkmordet. Mot den vapenbransch som använder Gaza som test- och reklamplats för sin så kallat högteknologiska krigsföring och övervakning, som Silas Aliki har skrivit om på den här sidan.
Terrorstämplingen av Palestine Action är ett hot mot den yttrandefrihet som Europa ser som sitt moraliska riktmärke. Det begränsar kraftigt möjligheten att kritisera och uppmärksamma allmänheten på vår högst pågående vapenhandeln med Israel.
Innan gruppen hamnade på terrorlistan uttryckte författare som Sally Rooney sitt stöd för gruppen och vädjade till parlamentet att rösta mot förslaget. Att uttrycka någonting sådant är nu olagligt, Rooney skulle kunna bli dömd för det. När Huw Lemmey skriver artikeln ”Who’s afraid of Palestine Action” i London Review of Books tvingas han konstatera: ”Artikeln du läser just nu kan anses vara en brottslig handling och ett terroristdokument”.
Här i Sverige fortsätter regeringen sina inköp av israeliska vapen. ETC avslöjade i april att de uppgår till 41,2 miljarder kronor mellan 2015 och 2024. Det är inte bara gamla avtal, i april i år beställde Försvarsmakten ett nytt vapensystem till Jas 39 Gripen för 390 miljoner kronor.
Det är reella pengar, som kommer från våra gemensamma tillgångar. Det spelar ingen roll om Ulf Kristersson bekymrat skakar på huvudet åt de mördade barnen om handeln fortsätter. Eller om Sverige inte är med och kräver att EU river upp de större avtalen med Israel, vilket DN rapportade om nyligen. Elbit Systems finns ju också här, i Göteborg. Det är ytterst bekvämt för regeringen att det inte diskuteras i högre grad.
Terrorlistorna, som infördes som en del av ”kriget mot terrorn” efter 11 september-attackerna, har aldrig varit oproblematiska. Men att de används mot grupper som inte skadar människor är ett nytt fenomen. Sverige har ingen egen lista och utgår från EU:s. Däremot har förslag om att förbjuda högerextrema grupper varit en populär idé inom delar av den svenska vänstern, inspirerat av exempelvis Tyskland. Den offentliga utredningen ”Ett förbud mot rasistiska organisationer” utfördes till och med på uppdrag av den socialdemokratiska regeringen. 2021 förordade utredarna ett sådant förbud, trots att det vore en allvarlig inskränkning av föreningsfriheten och att hatbrottslagstiftningen redan existerar.
Som tur var rann hela projektet ut i sanden. Bara fyra år efter att utredningen presenterades är det tydligt att ett sådant förbud troligen inte hade stannat vid nazistgrupperna, utan hade öppnat upp för förbud av organisationer över hela det politiska spektrat. Nu, i vårt förändrade politiska landskap, hade det kunnat användas för att kriminalisera civil olydnad, fredsgrupper och klimataktivister. Vi kan avfärda den typen av förslag som ett naivt uttryck för tiotalet, en period när vänstern kunde ta sin position mer för given. Men vi måste komma ihåg att högern trots sin högljudda retorik kring yttrandefrihet inte står ut med den.
