Finansvalpar på Tiktok – den nya litteraturen
Så här är internet när det är som bäst
Ekobrottslingen Alexander Ernstbergers självbiografi säljer som smör bland unga finansgrabbar – men skriver de själva litteratur?
Jajamän! Smaka på detta:
”Du drog till Lennart o Bror (du känner servitrisen) för att avnjuta en dubbelsmashed och bredvid sitter 25åriga John Henric samplesale geeks som peakar as we speak (du är på riktigt 10 steg framför dom) – för att sedan köra till Äppelviken och crascha en 07ghäda där dom bara spelar Håkan Hellström (pojkarna hatar dig – tjejerna fascineras av din pedantiska aura).”
Scenen kommer från ”fknlivet06” på Tiktok och är inklistrad ovanpå en bild av Kendall Roy (från tv-serien ”Succession”) med ett saxofonbeat i bakgrunden. Jag känner att jag gläntar på dörren till en okänd, underbar värld. ”Pojkarna hatar dig – tjejerna fascineras av din pedantiska aura.” Vilken fantastisk mening. Och vad är en ”John Henric samplesale geek”? Min lantishjärna eggas.
Jag skrollar mig djupare ned i den suggestiva, autofiktiva Stockholms-tiktok-litteraturens kaninhål, hittar konton som ”Excelenjoyer”, ”Sthlm intern” och ”Vasastan feber”, tills jag så småningom får en klarare bild över denna skuggvärlds terminologi och arketyper. Duzz står för ”Djursholms-huzz” (Djursholmsbrud), betongkrigare är slang för skumma ortengrabbar (vilka ”står med sina leasade BMW:s med utsikt över Gamla Stan och hoppas på lite backseat action”) och att hölstra svärdet eller doppa draken (till exempel i ”den ensamstående morsan på Lidingö man träffade på Golden Hits 02:45”) innebär att ligga. Spetsfundig är bra att vara, men inte finurlig eller – Gud förbjude – dussinmänniska.
Perspektivet är ofta en ung finansvalps och de kärnfulla scenerna är nästan alltid inklippta ovanpå en bild av Ryan Gosling, Patrick Bateman eller Jordan Belfort. Stil- och statusmedvetenheten är total, om än med självdistans.
Men grundtonen, märker jag mer och mer, är alienation.
”När du sitter på en 1:1 med din chef och försöker se fokuserad ut, men inuti pågår ett fullskaligt inbördeskrig mellan din lever, din hjärna och ditt samvete. Du nickar mekaniskt, säger ”verkligen” med tre olika tonlägen, och försöker minnas om det var igår du föreslog ”finansiell mindfulness” som nytt affärsområde eller om det bara var ett hallucinationsbaserat skämt du skrattade åt själv på Story.”
Eller: ”Din kompis säger att du tappat greppet. Du svarar att du ”rebalanserar identiteten kvartalsvis” och tar en klunk Red Bull med cava. Någon skrattar. Någon gråter. Du vet inte vem som är vem längre, bara att du är överbelånad både själsligt och socialt.”
Två räddande tjejtyper återkommer
Det finns dock en väg ut ur det här själsdödande tillståndet av statusjakt och grindande, och den vägen förkroppsligas, såklart, av det kvinnliga. Finanskillen behöver en tjej som kan få honom att logga ut från LinkedIn. Han behöver bli hållen av någon som inte jobbar inom fastighetsjuridik.
Två räddande tjejtyper återkommer. Den första av dessa är den okomplicerade lantistjejen. En typisk scen är att killen sitter på dejt med en överklassbrud som pluggar modedesign, eller någon blondin som ”mest tjatar om gången hennes tjejgäng blev uppbjudna på en yacht i Split”, och drömmer sig tillbaka till Halmstad-tösen från klassresan i nian, hon som brann för sin friidrottskarriär och ville vandra i Dolomiterna.
Sedan inser han kanske att det ändå aldrig funkat, eftersom hon ”inte har samma krav på livet som en annan”. Tragiken är oupphörlig.
Om den första tjejtypen som kan rädda finansvalpen tillbaka till verkligheten är en vit katt så är den andra en svart – detta är den djupa, mogna, konstnärliga tjejen. Hon bor kanske i Vasastan men har en distinkt södervibe, går på konstutställningar hellre än på Berns och har aldrig varit i Valdi eller Palma, utan bara italienska småbyar. Kanske har hon till och med en drömfångare i sitt rum som finansvalpen på ett märkligt sätt förhäxas av när de ligger.
Det är kul, men också lätt att sucka åt – vilket en del tjejer gör. De tar över grabbarnas form just för att driva med dem. Kontot ”Ledare” (baserat i Malmö, med ett rikt och varierat innehåll) skriver exempelvis detta ovanpå en bild av en kraftigt transpirerande Patrick Bateman:
”Jag har redan haft en dålig dag men jag överhör två killar snacka om deras tillgjorda musikintresse och hur mycket de älskar cigg och öl men egentligen är deras konversation bara tävling om vem som är mest niche och vems flickvän som har kortast microbangs och vi överhörare vet att de bara drömmer om att få bli rövknullade av varandra för att nå peaken av manlig bekräftelse som de så grovt suktar efter.”
Alltså – för killarna är allt bara accessoarer, även deras svåra flickvänner.
För levande är det, även om inläggen i likhet med toalettpoesin har smal spridning
Gunnar Nirstedt beklagade sig i DN i våras över att branschens stofiler aldrig varit där den levande litteraturen faktiskt finns (det vill säga på liveströmmade poesiläsningar på Hirschenkellers toalett), men jag slår vad om att Nirstedt heller aldrig läst något som liknar detta. Det går alltid att hitta något mer perifiert, Gunnar! Fortsätt leta, fortsätt skrolla!
För levande är det, även om inläggen i likhet med toalettpoesin har smal spridning. En unik litterär miljö, får man väl ändå säga, med mängder av variationer på en helt egen form och ett helt eget språkbruk. När internet funkar som bäst funkar det så här.
Men så, plötsligt, tar det slut.
Kontona har antingen slutat posta helt eller gått över till annat. Det hela varade i kanske fyra månader, och ska jag vara ärlig så fanns det för varje bra inlägg minst två, ofta med fler likes, urkassa. ”Estetisk kvalitet” får i många fall stå tillbaka för ganska torftig referenssensationalism.
Litteraturen (om detta nu kan kallas för det) kan inte frodas i periferin allena. Institutionerna behövs. Smakdomare behövs. Bildningen och anknytningen till den litterära traditionen behövs.
Men fram till att ”Excelenjoyer” debuterar på Bonniers fortsätter jag skrolla igenom hans gamla inlägg och förundras. Framför allt gläds jag åt att de här människorna finns på riktigt, någonstans därute. Kanske man borde sadla om och söka Handels?
Café Bambino
Konstpodd: I själva verket
