Vi ska inte ut – landets invandrare stannar kvar
Den solidaritet som svenskarna visade var svindlande
Vi ska ut. Det är inte något som regeringen sticker under stol med.
Om Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt (M) 2013 uppmanade svenskarna att öppna sina hjärtan, följt av nästa statsminister Stefan Löfven (S) som 2015 utropade att hans ”Europa bygger inga murar” är kursen helt omlagd sedan Tidöregeringen och Sverigedemokraterna kom till makten.
Numera görs allt för att vi invandrare inte ska känna oss välkomna. Genom utspel och politik som ska frånta oss våra uppehållstillstånd och medborgarskap, som ska låsa in våra barn i fängelse från så ung ålder som 13. Som ska hindra oss från att återförenas med våra familjer i vårt nya land, pekar ut oss som ”odjur” och ”gaphalsar” när vi utnyttjar våra demokratiska fri- och rättigheter, vill Tidölaget få ut oss. Så pass att de tillsatts en nationell samordnare för återvandring.
Vi ska ut.
Hur gick det så snabbt?
Tio år är inte lång tid i historiska och politiska skeenden. Ändå är det på just de senaste tio åren som denna uttänkta och rasistiska politik – som länge varit Sverigedemokraternas våta dröm – sjösatts. Att minnas det som inträffade ett decennium sedan är viktigt i sammanhanget.
Den solidaritet som svenskarna visade flyktingar hösten 2015 var svindlande.
Inte för att solidaritet saknas i den svenska folksjälen: minns alla engagerade SFI-lärare, minns Åselebornas skydd av familjen Sincari när de riskerade utvisning, minns alla som krävde den flyktingamnesti som kom till 2005. Minns alla de som genom åren gömt och hjälpt flyktingar, så väl skildrat i Peter Birro och Lukas Moodyssons serie ”Det nya landet”.
Kom ihåg alla som hösten 2015 gick man ur huse för att lämna kläder, skor och blöjor samt erbjuda skjuts och boende till flyende människor trots att stora delar av svensk borgerlighet och socialdemokratin allt sedan början av 2000-talet pekat ut de som invandrat som roten till allt som varit fel med Sverige.
När svenskarna såg hur flyktingar, efter långa resor över Medelhavet och Europa, tagit sig hit i hopp om skydd och ett bättre liv var politikernas främlingsfientliga viskningar bortblåsta. Det är det vackra med solidaritetshandlingar: människor inser att vi är alla beroende av varandra och byn, staden, landet, världen blir en finare plats när banden människor emellan stärks.
Nu har Sverige förvandlats till det motsatta: ett land med den lägsta invandringen sedan 1980-talet. Med en regering som trakasserar invandrare till den grad att nazistiskt våld återigen blivit en del av vardagen. För att förstå hur det gick till behöver vi se hur svenska politiker hanterade alla de öppna hjärtan och den våg av solidaritet som sköljde över Sverige för tio år sedan.
Hade den politiska verkligheten sett annorlunda ut om de styrande Socialdemokraterna tillsammans med Miljöpartiet inte hade agerat i motsats till den svenska folkviljan? Om de, i stället för att stänga gränsen, hade tagit tillvara på svenskarnas generositet? Antagligen inte.
Förvisso är det inte bara här som invandrare misstänkliggörs. Trenden pågår i stora delar av Europa, och i USA. När Donald Trump högljutt predikar i FN att Europa måste lära av USA hur man håller flyende människor borta är det en öppen dörr han slår in. EU har allt sedan hösten 2015 arbetat enligt samma riktlinjer och i juni nästa år träder den så kallade EU:s migrations- och asylpakt in och blir därmed svensk lag.
Pakten innebär att så gott som ingen flykting kan ta sin in i Europa, att gränskontrollerna hårdnar, människor som sökt sig hit hålls kvar i asylcenter vid EU:s yttre gränser, ”screenas” och utvisas snabbare. De få som mot förmodan beviljas asyl eller uppehållstillstånd får inte bestämma vilket land de ska bo i.
Pakten träder i kraft i en tid där fler människor än någonsin är på flykt: 122 miljoner människor har tvingats bort från sina hem på grund av krig, konflikt och klimatkatastrofer. En väldigt liten andel av dem har råd eller möjlighet att söka sig till den rika delen av världen.
Det är svårt att se ljusglimtar i denna fascistoida rörelse i EU och USA. Kanske är det därför varje protestyttring mot dessa krafter inger hopp – senast de kommuner som tackar nej till möte med regeringens nationella samordnare för återvandring.
Det finns ett svar bland alla kommuner som tackat nej som värmer lite extra i mitt hjärta: det från Alvesta kommun. I denna kommun bodde jag i ett och ett halvår på flyktingförläggning. SIV – Statens invandrarverk – hade placerat oss i en liten etta och mitt tioåriga jag brukade läsa de tre stora bokstäverna i tron om att en snäll tant gett oss lägenheten.
Efter att ha flyttats runt på diverse flyktingslussar från ankomsten till Sverige i januari 1990 – Ystad, Höganäs, Upplands Väsby – fick vi landa i Alvesta. Det var här jag fick gå i skolan tillsammans med andra flyktingbarn. Trots att det gått mer än tre decennier minns jag min första skoldag i den vita baracken på skolgården som igår.
Tydligast är mitt minne av SFI-läraren Gunilla, hennes varma kram och hur hon genast satte igång att sjunga ”var är tummen” och bad mig göra samma rörelser.
Som barn var jag skonad från den stress som min mamma levde i varje gång utvisningsbeskeden damp ner, eller hur hon vände på varje krona för att klara månaden. Jag slapp också den krökta rygg hon fick när hon dammade och städade hos balettläraren som betalning för att jag en gång i veckan skulle få göra det jag älskade mest i hela världen: dansa. Visserligen fyllde jag i blanketterna som skulle till myndigheter eller advokat. Men mest ägnade jag tiden åt att leka med mina kompisar från världens alla hörn, cykla runt på min blå killcykel eller gå till simhallen på onsdagskvällarna när den var öppen för oss barn som bodde på flyktingförläggningen.
I Alvesta fick jag gå på mitt allra första skoldisco och uppleva den otroligt pinsamma stunden att bli uppbjuden på en tryckare – detta tack vara att mina fantastiska lärare Gunilla och Lotta lyckats smuggla in mig i en svensk klass några timmar i veckan trots att vi ännu inte fått uppehållstillstånd. Det var också i Alvesta som jag och mamma till slut fick det numera så sällsynta och eftertraktade PUT – permanent uppehållstillstånd. I nästan två år hade vi levt i ovisshet och lättnaden över regeringens beslut att låta oss stanna i Sverige var stor (på den tiden signerades alla PUT av landets högsta ledning).
Äntligen kunde livet börja.
Denna romantiserade bild av Alvesta flyktingförläggning tillhör självfallet ett barns brokiga minnen. Den bistra verkligheten att leva i ett land med djupa rasistiska föreställningar om invandrare skulle hinna ikapp mig efter tiden i Alvesta. Allt från misshandeln och glåporden från vita, svenska skolkamrater till lärare som uttalat sa att vi svartskallar var dåliga elever till kuratorer och rektorer som blundade när vardagsrasismen visade sitt skitiga ansikte. Snabbt lärde jag mig att i Sverige blir man accepterad bara om man assimilerar sig. När du väl tvättat bort det mesta av dina rötter, ditt språk och din kultur anses du ha ett värde i detta land. Då är du nyttig, antingen som skattebetalare eller offentliganställd som underbetalt utför samhällets tyngsta arbetsuppgifter. Endast då kan du, i vissa fall, ta dig ton. Om det nu skulle vara så att du vågar kritisera något i det svenska samhället. Även det fönstret är nu på väg att stängas med hot om bristande vandel, fråntagande av medborgarskap och uppehållstillstånd. För trots att många suddat ut det vi en gång stöptes i fortsätter vi att peka på det ruttna i Sverige och står, tillsammans med hundratusentals andra invandrare, inför det ultimatum som ställs från Tidöregeringen och dess rasistiska svans: håll tyst eller stick härifrån.
Därför blir kommunernas nej till att tvinga bort människor från Sverige en spricka i den svårgenomträngliga rasismen. Med jämna mellanrum visar sig nämligen den svenska folksjälen från sin vackraste sida.
De människorna är kvar.
Inte ens den mest rasistiska politiken har lyckats trycka undan dem och deras solidaritetshandlingar. Inte heller landets alla invandrare – vi ska ingenstans.
