Kvinnor vill inte ha den här omänskliga politiken
Ingen värnar barns rättigheter i dag
I veckan kläddes statyer på barn runtom i Sverige i randiga fångkläder, för att illustrera det absurda i att regeringen vill börja slänga mellanstadiebarn i fängelse. Bakom låg barnrättsorganisationen Bris som är förtvivlade över att politikerna inte lyssnar på den massiva kritiken.
Samtidigt kom Kriminalvårdens svar på förslaget: de säger bestämt nej. Det handlar om principiella invändningar om hur barn fungerar, men också rent praktiska. Hur är det tänkt att fängelserna ska kunna erbjuda mellanstadiebarn skolgång?
Ingen vet.
Faktum är att de flesta av de experter och myndigheter som faktiskt jobbar med barn i eller nära grov brottslighet, tror att förslaget kommer att få negativa effekter och leda till att fler unga fastnar i kriminalitet.
I veckan läste jag i Dagens Nyheter om regeringens så kallade återvändandecenter, där personer som fått avslag på sin asylansökan väntar på utvisning.
Där finns också drygt 30 barn, varav några har vistats där över ett år. De tvingas nu leva i en miljö med människor i djupaste kris, där en del är mentalt nedbrutna och våldsamma. Ett barn har helt slutat prata. Över 20 orosanmälningar har gjorts från socialen i Burlöv, som vädjar till regeringen och Migrationsverket att stänga centrumet.
När jag nyligen skrev om samhällets förändrade syn på barn i den serie som Aftonbladet Kultur publicerar, fick jag en respons från läsarna som inte liknade något jag varit med om tidigare. Det var som en flodvåg, och de som hörde av sig uttryckte avsky, rädsla, vrede. Många var noga med att säga att de inte brukade hålla med mig i vanliga fall, men att i denna fråga var vi ense.
Det fanns ett annat mönster också. Ungefär fyra av fem av de som hörde av sig var kvinnor.
Det är intressant, och viktigt.
I många år nu har politiken dominerats av en retorik som handlar om ständigt hårdare tag. Straff, repression, en ofta rent performativ grymhet. Det är en retorik som passar perfekt för algoritmerna på sociala medier, som avgrundshålet X där regeringen lägger mycket av sin tid.
Men det jag tror att politikerna fortfarande glömmer är att de flesta människor, och framför allt kvinnor, inte alls finns i den miljön. Tre av fyra konton på X tillhör män. De flesta kvinnor orkar helt enkelt inte vara på plattformar där deras åsikter bemöts med könsord och drev. I politiken hatas och hotas de också, som bekant, aktivt bort. Se bara på Anna-Karin Hatt.
Och hur kan någon som faktiskt känner en kvinna vara förvånad?
Men bara för att de inte hörs, betyder det inte att inte finns, eller att de har bytt åsikt.
Samtidigt som retoriken steg för steg trappas upp i det politiska samtalet, visar mätningar att människors uppfattningar om grundläggande saker som vinster i välfärden, värdet av ett mångkulturellt samhälle och riskerna med ökad främlingsfientlighet är ganska konstanta.
De senaste åren har de flesta partier varit besatta av att vinna SD-männen. Men anledningen till att Moderaterna i mätning efter mätning ligger och släpar är en annan – de lockar inte längre kvinnorna. Och hur kan någon som faktiskt känner en kvinna vara förvånad? På Moderaternas stämma i höstas var ett av förslagen som var tänkt att locka tillbaka kvinnliga väljare att föräldralediga mammor skulle kunna lämna bebisar på en redan kraftigt underfinansierad förskola. Är det detta Moderaterna tror att kvinnor längtar efter?
Det är som en parodi.
När det gäller Socialdemokraternas stumma, idiothårda hållning i frågan om att barn ska kunna slängas i fängelse, så är det - som jag skrivit tidigare – plågsamt att se att de som leder partiet inte riktigt tar in vilken roll de spelar för människors syn på Sverige och sig själva. För även om Socialdemokraterna själva tycker att enbart gör en nödvändig taktisk manöver när de går med på förslaget, så innebär förflyttningen i realiteten något mycket större. Det innebär att den politiska kraft som historiskt stått för en annan barnsyn än den reaktionära nu inte längre förmår formulera något sådant motstånd.
Jag tror att en anledning till att många människor – och kanske de allra flesta kvinnor – i dag känner att politiken känns cynisk och kall och besatt av spel är för att de frågor som de bryr sig om, som sjukvård, arbetsvillkor, barns villkor och rättigheter helt har försvunnit från det politiska samtalet.
Någon gång kommer det att komma en backlash, en motreaktion även mot detta. För sanningen är ju denna: de flesta vill faktiskt inte ha det så här.
Café Bambino: Nyliberala perversioner, kriminaliserat sex & marknadens nya rasbiologer
