Pinsamt att så många trott på kulturkanon
Projektet har i bästa fall varit en avledningsmanöver
Kalops, medbestämmandelagen, Göta kanal? I morgon kommer regeringens förslag till en svensk kulturkanon. Här är min prognos: det hela kommer att blir ett kraftfullt slag i luften.
Den svenska kultursektorn är i kris, det fria kulturlivet går på knäna och runtom i Sverige görs kraftiga hugg i kulturskolan för barn. I det läget lanserar regeringen denna vecka sin stora kulturpolitiska reform, den kulturkanon som Sverigedemokraterna såg till att få med i Tidöavtalet.
Projektet har kantats av problem. Svenska Akademien sade tidigt att de inte ville medverka eftersom de ansåg att en kulturkanon var ett ”begrepp som är inpyrt med makt och maktutövning”. En av de fyra medlemmarna i kommittén hoppade av i protest, tjänstemän har sjukskrivits eller slutat och källor på kulturdepartementet har vittnat om ett arbete som präglats av kaos.
I förra veckan medverkade utredningens kommittéordförande, historikern Lars Trägårdh, i SVT:s program ”30 minuter”. Där förklarade han att Sverige är splittrat och präglat av gängkriminalitet, och att en kulturkanon ska ses i det sammanhanget, som något som kan stärka ”det gemensamma”.
Trägårdhs historiesyn är intressant, men enligt min mening både naiv och felaktig. I historieämnet brukar man skilja på en idealistisk syn på historien, där idéer och individer formar utvecklingen. Mot detta står en materialistisk syn, där ekonomiska och sociala faktorer är mer styrande. Nu försöker Tidöregeringen lappa ihop ett trasigt Sverige – för i detta har ju Trägårdh rätt – med hjälp av en lista med lagar och konstverk. Det vill säga idéerna ska av egen kraft ena Sverige.
Det kommer inte att fungera.
Det var redan från början uppenbart att projektet i bästa fall var en avledningsmanöver
Anledningen är att det som skapar splittring och motsättningar i Sverige i första hand är fattigdom och ojämlikhet. Det handlar om att ungar inte får hjälp att lära sig läsa i skolan på grund av alla nedskärningar, och om att vissa människor bor i allt större trångboddhet, medan de superrika får det allt bättre. Det vill säga av materiella förhållanden.
I veckan meddelade Svenska Dagbladets litteraturredaktör Josefin de Gregorio att hon ”inte längre tror på idén om kulturkanon”, samma resa verkar Expressens kulturchef Victor Malm ha gjort. Det är bra, men samtidigt är det ett underbetyg åt svensk offentlighet att så många under så lång tid trodde att idén om kulturkanon skulle kunna bygga bildning och nationell gemenskap – trots att den övriga politiken dominerats av nedskärningar på folkbildning, skolan och ökat politiskt tryck på den akademiska friheten.
Det var redan från början uppenbart att projektet i bästa fall var en avledningsmanöver för att slippa prata riktig kulturpolitik, och i värsta fall ett sverigedemokratiskt redskap för koppla medborgarskap till av staten godkända kunskaper om Karl XII och Esaias Tegnér.
Nåväl. I morgon kommer listan, och sen väntar en frejdig debatt om vad som saknas på den och inte. Kul, absolut, men ännu en avledningsmanöver från allt det som verkligen hade behövs för att på riktigt ”minska splittringen” i det här landet.
I morgon presenteras Sveriges kulturkanon
Säsongspremiär: Café Bambino
