Tänk om man kunde spela pingis mitt i stan
Både staden och konsten skulle må bra av lite mer ovisshet
Det finns en plats i Sverige, i Stockholm, närmare bestämt förbindelsen mellan Gamla Stan och Södermalm, som det inte går att sluta fundera på. Ja, jag talar om Slussen. Sluta inte att läsa, allt kommer inte handla om den.
Det fanns en tid när allt tycktes öppet: olika mer eller mindre harmoniska eller realistiska förslag på hur den kunde byggas om tävlade eller kom fram utanför tävling. Debatten var inte rolig, bara fastlåst. Det som nu växer fram gör mig glad av ett enda skäl: det ser ut att bli klart. Vad som helst är bättre än en enorm byggarbetsplats.
Men på vägen försvann lekfullheten. Framför allt Jean Nouvels och Mia Häggs tävlingsförslag, där både trädgård och odlingar, handelsytor och framför allt en sorts lekbro fanns med.
Vad hade detta gjort för Stockholm som social stad?
En bro där människor kan spela basket, kanske futsal, pingis, kanske inget av det. Bara känna att det i själva hjärtat av en stad kan finnas ytor som är fria att använda. Möjligheter, för något annat än att konsumera; sitta, flanera, glo på folk. En stad behöver ju lek och larv. Spontanitet.
Varför minns jag nu detta, ett förslag från 2008? Jo: Karl Kadhammar har utkommit med boken ”Stockholmsdrömmar” (Max Ström förlag), där han presenterar ett litet urval av byggnads- och stadsplaneförslag som aldrig blev något. Somliga roliga, andra fruktansvärda. Vad sägs om ett underjordiskt upplevelserum mellan Blasieholmen och Skeppsholmen? Eller en enorm nöjeslokal med en berg- och dalbana som slingrar sig ner i en spiral, på Långholmen? En skyskrapa på Skeppsholmen eller ett nytt bostadsområde på Kastellholm? Allt detta hade varit underbart. Nouvel/Häggs förslag är dock inte med, och ju mer jag läser i Stockholmsdrömmar desto tröttare blir jag. Absolut att det funnits storslagna planer men här blandas sådant som inte var i närheten av att förverkligas med sådant som genomfördes i modifierad form. Det blir lite av varje, osorterat, sammanhangslöst.
Städer växer genom ett utdraget slipande, byråkrati, ibland genom stora språng, ibland så långsamt att det inte märks. Yrvaket inser jag att mycket också sker på en höft, eller helt enkelt kaosteorin i fast form.
Vilka som får inflytande i vilken tid kan vara lite av en slump – se på Göteborg till exempel, där politiker plötsligt drog åt samma håll som en mer konservativ arkitekturtrend. Eller för den delen hur Arkitekturupproret fick ett stort genomslag för sina kampanjer, bland annat på grund av missuppfattningen att det hette Arkitektupproret. Det är lite som den där fjärilen på ett torg i Peking eller var den nu fladdrade till. Sakta vill flera bygga som om det var 1920 igen. Eller som 1920 hade varit om det varit modernt. Jag vet inte, men drömmen om levande gårdar, dog inte den redan när hyresrätterna ombildades och de så kallade bostadsrättsägarna började bry sig mer om värdet än om samarbete och samvaro? När misstänksamhet mot främlingar och vårdandet av ägor normaliserades?
Om jag halkar på väg till Coop, hur förändras mitt liv?
På Stockholms Stadsteater går just nu pjäsen ”Konstellationer”, där de olika livsvalens och slumpens roll undersöks genom att olika scenarier spelas ut. Lite som 00-talsklassikern och feelgood-filmen ”Sliding doors”. Om jag halkar på väg till Coop, hur förändras mitt liv? Om jag inte hade hunnit med just det tåget, missat just det minglet, sprungit på någon gammal vän. Slumpens roll är fascinerande, vi kommer aldrig bli fria från ”om inte” eller ”om bara”. När jag läser i ”Stockholmsdrömmar” är det inte svårt att associera vidare från de byggnader som aldrig blev – Stockholm hade på flera sätt blivit en både mer pompös och mer lekfull stad, om fler förslag som presenteras i boken hade byggts.
Drömmarna och fantasierna, slumpens oförtjänta makt – jag tänker på dem när jag ser K-special-dokumentären ”Fallet Bogdan” (SVT). Den är lekfull, rolig, gjord med humor och självdistans. Visst synliggörs en del av den konstnärliga forskningens problem och konstigheter – absolut att konst och vetenskap hängde samman långt in i modern tid, men kan de verkligen föras samman igen?
Det känns förmätet att ens försöka svara på den frågan. Det gör inte heller dokumentären eftersom den snarare försöker se den konstnärliga forskningen med en konstnärlig forskares blick – att ställa de oväntade frågorna, nysta upp fenomenet lite från sidan.
Det föll inte i god jord kan man säga: SVT har anklagats för att med ”kvällstidningsretorik” glida med i den mörka våg av konsthat som vi ser lite varstans både här och i ett alltmer högerextremt Europa. Det kan man bara komma fram till om man fullständigt struntar i både förutsättningar, avsikter och helhet. Nåväl: konstnärlig forskning handlar förstås inte om slumpen, men den hugger tag i ovissheten, i osäkerheten, i det oförutsägbara. Filmens avslutning, när den disputerade konstnären Malin Arnell får säga ”vi ger ovisshet alldeles för lite utrymme” – ”och jag skulle gärna vilja stanna i ovisshet” går ton i ton med vad Slussen i Stockholm hade kunnat bli. Inte en plats för transport mellan olika konsumtionsplatser utan ett ställe att stanna, flyta med, öppna sig för slumpen och leken.
Scenkonstpodd: Kritcirkeln
