Nu flyttar vi kyrkan – sen gör vi om hela samhället
Efter två decenniers omvandling av Kiruna är det sociala förfallet tydligt
Nu rullar Kiruna kyrka. Nu är allt i rörelse, nu skär kniven genom tidens väv. Kan vi äntligen begrava det döda och blicka framåt mot ett nytt slags liv?
När vi talar om kyrkan är det inte byggnaden jag ser framför mig.
Jag ser konfettiregn över vackra bröllopspar, uppklädda barn, tonåringar i ärvda kostymer och nyblivna föräldrar som bär sina ovärderliga knyten mot dopfunten.
Jag ser blomhav på begravningar, blytunga steg från parkeringsplatsen, gråtande systrar och söner i talarstolen. Jag ser ögon som gråtit färdigt och torkat ut.
Oanades, älskandes och för evigt ärrade. Själv gick jag ur kyrkan som tonåring och anser religionens ritualer påtvingade – men jag ser människorna framför mig. De är byggstenarna för allt omkring oss.
Den statliga gruvjätten med den vitblå logotypen – det finns inget LKAB utan arbetarna, ingenjörerna och administratörerna. Inte en sten skulle nå dagsljuset utan dem. Förädlingsverken skulle stanna, malmtågen parkera, hamnarna eka tomma.
Det pråliga stadshuset i den här märkliga lilla staden vore inget annat än ett gräddfärgat skal, om inte hemtjänstpersonalen ilat runt, pedagogerna trollat med knäna, lokalvårdarna verkat i det tysta så att varje arbets- och skoldag kan börja på ett anständigt sätt.
Även kyrkan bärs upp av människor. Bokstavligen, av de namnlösa arbetare som nu flyttar den, men också andligen. När byggnaden sänkts till vila på sin nya plats ska den befolkas på nytt, av troende församlingar och traditionalister.
Det som sker i Malmfälten är invecklat. Vi har en praktiskt lagd kommun som talar om stadsflytt. Det är vatten och avlopp, hyror och avskrivningar. Det är demografiska kurvor och skatteunderlag.
Gruvbolaget däremot, som behöver svängrum, talar om en samhällsomvandling. Allt kan förstås inte flyttas. En del måste sväljas, glömmas och försvinna. Annat kanske kan förnyas och förbättras.
Sen vi som önskar en samhällsomvälvning – en djärvare idé om hur det vi har gemensamt, det vi skapar och omskapar varje dag, kan upphävas i något friare, mer hänsynsfullt och samspelt.
Gatorna har aldrig varit så lagade, vägrenarna aldrig så trimmade
Men det är lättare att prata om saker än sociala förhållanden. Vi gillar ting. Vi gillar symboler. Vi gillar rekord och prestationer, och nu är det dags för världens största husflytt med världens största kyrkkaffe.
I samband med kyrkflytten ordnas en brakfest för alla de som hungrat efter något upplyftande, något som faktiskt lyckas. De som vanligen bara ses på bröllop och begravningar kan samlas kring detta. Jag gläds med dem. Jag gläds åt tillfället.
Till kyrkflyttsfesten kommer kungligheter, internationell media, ministrar och drivor av hemvändare. Inget har skapat så mycket uppmärksamhet kring Kiruna som detta. Gatorna har aldrig varit så lagade, vägrenarna aldrig så trimmade.
Det är historia som skrivs, låt oss glädjas åt det. Men låt oss också ställa frågorna om det som varit och det som ska bli.
Samhällsomvandlingen har pågått i två decennier nu. Den har drivit på ett socialt förfall som märks tydligt på nästan alla fronter: i arbetslivet, bostäderna, kvinnornas villkor, föreningslivet, vården och skolan.
Det har skett samtidigt som statliga LKAB först gjort rekordvinster och sedan fördubblat sina rekordvinster. Ska det fortsätta så? Berättelserna är väl kända vid det här laget. De börjar rentav vara uttjatade.
Intill ministrarna i tårtkön på stadshustorget kommer det att stå gravida kvinnor, redo för resan till förlossningen i Gällivare, drygt tolv mil bort. De riskerar att föda på en parkeringsficka som många före dem.
I folkmassorna på konserterna, med barnen sina på axlarna, står gruvarbetare som varje dag räddar bolagen från fanatisk kortsiktighet, med livet och hälsan som insats. Barnen ska i sin tur börja i skolor som sjunkit till de sämst rankade i Sverige.
Och bakom festens storslagna kulisser sliter säkert Kirunas kulturaktiva ungdomar – en gång var vi landets föreningstätaste kommun, nu är det svårt att få en replokal för alla utan en miljonärspappa.
Marken och allt som finns däri är vårt gemensamma
Frågan vi borde ställa oss är denna: ska vi verkligen, när kyrkflytten är över, gå tillbaka till det här? Till jämrandet och klagandet, till maktlösheten och uppgivenheten? Måste festen verkligen ta slut?
Låt oss göra om premisserna för hur vi bygger vårt framtida samhälle, nu när vi ändå är i rörelse.
Marken och allt som finns däri är vårt gemensamma. Människorna som utför arbetet ska också bestämma över arbetet. De som lever i samhället ska också få delta i förvaltningen av samhället – inte passivt, ceremoniellt var fjärde år, utan varje dag.
Hjalmar Lundbohm, som anses vara Kirunas grundare och ligger begravd utanför kyrkans gamla plats, ville göra den arktiska staden till ett nytt slags mönstersamhälle. Den staden är borta nu.
Men kanske byggnaden som rullar in i den nya stadskärnan för med sig något mer än trä och metall. Kanske lite av den vilja och det mod, som en gång krävdes för att slå ned bopålarna här.
Jari Söyrinki är skribent, gruvarbetare och kirunabo.