Systrarnas OCD-resa är både hemsk och ljuvlig
Kanske behöver vi alla omfamna osäkerheten
Upp till sex timmar om dagen ägnar författaren Amanda Romare åt att oroa sig över vilka kläder hon ska ha på sig. Trots att lägenheten mer liknar ett miniatyrmuseum än ett OCD-hem har var sak sin plats. Om hennes papp-Elvis i skala 1:1 mot förmodan skulle stå åt fel håll bryter helvetet löst. Systern Adina är inte lika besatt av kläder men klarar knappt av att se ett eluttag utan att föreställa sig det som en potentiell källa till död.
Det är både fruktansvärt och ljuvligt att följa systrarna Romare på deras resa mot ett liv fritt från OCD och tvångstankar i SVT-serien ”Tvångstango”. Till hjälp har de den något okonventionella psykologen Erik Andersson som verkar vara mer inriktad på att göra än att prata. För att utmana systrarnas kontrollbehov använder han sig av klassisk exponering och bjuder in en mindre bondgård till Amandas hem. Adina får i sin tur i uppdrag att köra bil med köttslamsor och låtsasblod på fönsterrutan och klarar av det i några kvarter innan hon bryter ihop. Vilket i sammanhanget känns som en ganska frisk reaktion. När det sista avsnittet sändes i veckan visade det sig att Amanda och Adina fortfarande har en bra bit kvar för att bli friska från sina huvudbryn men – som tur är för produktionens existensberättigande – har de ändå kommit en bit på vägen.
Det är en välproducerad serie som, till skillnad från många andra SVT-produktioner riktade mot en yngre publik, inte ägnar sig åt grunda analyser. När deras ömsesidiga beroende av varandras bekräftelse sakta bryts ner blir de både friare och ensammare. På så sätt är det här också ett fint men lite smärtsamt porträtt av syskonskap.
Men när det visar sig att pappan i familjen (han som tidigare varit syndabock för att ha fört vidare sina OCD-gener) inte har en lika tydlig diagnos brister förklaringsmodellen. Våra egna fel och brister går inte helt att härleda till de som satt oss till jorden. Men någon alternativ förklaring presenteras aldrig.
Fick jag önska något mer av den här serien hade det varit ett perspektiv som lyfter OCD från enbart ett individuellt problem till en bredare samhällsfråga. Något som bland annat sociologen Roland Paulsen gör i boken ”Tänk om” (2020). Han beskriver hur den moderna människan utvecklat orostankar av sociologiska skäl, och inte på grund av individuella problem. Samt att människan på en kollektiv nivå utvecklat en oförmåga att leva med osäkerhet.
Kanske kan det finnas tröst i att vi alla är bönder som oroar oss för potentiella händelseförlopp
Den här oförmågan tar sig enligt Paulsen inte enbart uttryck i individens agerande, utan också i samhällslivet, politiken, lagstiftningen, teknologin och i arbetslivet. Vår strävan efter att kontrollera framtiden är kanske ett av vår tids mest utmärkande karaktärsdrag. Det genomsyrar allt från dejting (där en annan individs inkräktande i den egna bubblan kan vara obehagligt nog för att bibehålla känslomässig distans) till valrörelser som går ut på att så effektivt sätt som möjligt övertyga väljare om att det egna partiet har störst möjligheter att styra framtiden.
Troligtvis kan inte vetskapen om att oro blev allt vanligare i samband med jordbruksrevolutionen bota Adina eller Amandas OCD, men kanske kan det få systrarna att känna sig mindre ensamma. Kanske kan det finnas tröst i att vi alla är bönder som oroar oss för potentiella händelseförlopp och tror oss kunna minska risken för missväxt och svält genom att marinera oss i den tanken tillräckligt länge innan sömnen tar oss.
Att tänka att man är psykiskt sjuk och att något måste repareras inom en är enligt Roland Paulsen ett bräckligt projekt eftersom det innebär att vi hela tiden underhåller tanken på oss själva som sjuka. ”Oro för oro och nedstämdhet för nedstämdhet förstärks av sjukdomsmodellen”, skriver han. Och även om sociologins plåster inte är helt vattentäta hade den sociologiska förståelsen för tankar som maler, och särskilt sådana som handlar om OCD och tvång, kanske varit en effektivare behandling än en anka som skiter på ens matta.
Det är inte att be någon med OCD att intellektualisera sina problem eller ”bara sluta tänka”, det är att säga att tankar bara är tankar och det är det som är så nice med dem. Och att vi till och med hade kunnat må bättre av att acceptera och omfamna osäkerheten som kommer med att vara människa, i stället för att hela tiden försöka bli av med den.