Kärleken är inte blind – den ser färg och klass
Även på apparna väljer vi fortfarande dem som liknar oss själva
Dingdong dingdong, klockorna klämtar, spoiler alert – tre av fem par i ”Love is blind” har gift sig. Ola sitter väl fortfarande på någon bergssluttning med en kristall i handen. Olas knäppa kompis Bea har behövt ”checka ut från sociala medier” efter att hennes ”normbrytande beteende” rört upp känslor när hon kramade sin vän lite för länge framför hans trolovade. Lägerelden lever, och här kommer en till klabb till elden. Den handlar inte om Millys kortklippta hår eller Olas hokus pokus utan om det näst mest intressanta paret – Karolina och Jacob.
Programmet går ut på är att undersöka om man kan vända på steken och skapa en förälskelse före kärlekens egentliga första stadium: lust. Det går såklart alldeles utmärkt eftersom en förälskelse bakom en skärm bara kräver en god föreställningsförmåga. När paren för första gången får se varandra förväntas mannen gå ner på knä och trä ringen på kvinnans finger.
Men när Karolina får se Jacob för första gången reagerar hon som att hon ska spy.
Det som utspelar sig därefter är ett drama helt enligt konstens alla regler: Karolina berättar att hon inte känner sig attraherad av Jacob. ”Jag hatar att jag tar upp det, det är inte det att jag inte är attraherad av honom, men han är inte en typisk Karolina-kille”, säger hon.
Anklagelserna lät inte vänta på sig. Både Karolina och Jacob har gått ut på sociala medier och dementerat påståendet om att hennes reaktion skulle ha något med hans hudfärg att göra. ”Do better”, skriver hon på ett inlägg med hashtaggen #notoracism. Är det inte snarare så att det är de som antar att hans mörka hudfärg ligger till grund för den uteblivna reaktionen som är de riktiga rasisterna?
När Karolina och Jacob säger ”ja” till varandra jublar både publiken och produktionsbolaget. Kärleken! Är! Blind! Men det betyder inte att rasismen på dejtingmarknaden har upphört.
I teorin borde kärlekens sociala ingenjörskonst leda till att fler par träffas över klassbarriärerna och korsar ålders- och etnicitetsgränser. Men verkligheten är inte densamma. I sociologen Marie Bergströms bok ”Kärlekens nya lagar” visar hennes forskning att dejtingapparna inte lyckats luckra upp några klass- eller etnicitetsbarriärer. I stället råder en sorts digital homogami som innebär att vi tenderar att bilda par med någon som liknar oss själva. Det finns ingen demokratisering av kärlek som vi har apputvecklare i Silicon Valley att tacka för, våra urvalsmekanismer är till stor del desamma oavsett hur förälskelseprocessen ser ut.
Med hjälp av enkäter från appföretagens big data kan man se att användare i större utsträckning svarar och kontaktar personer som har samma utbildningsnivå som de själva, och ser man till etnicitet kan man se ett liknande mönster. Det är egentligen inte särskilt häpnadsväckande, i ett rasistiskt samhälle blir även kärleken det. Det står klart att ”bland alla etniska preferenser i nätdejting är ingen starkare än vitas preferens för vita” skriver Bergström.
Sociologen Andreas Henriksson har undersökt hur singelmän med utländsk bakgrund upplever dejtingmarknaden. Vid en intervju berättade han för mig att de män som deltagit i hans forskningsprojekt sällan använde ordet rasism, men att det var uppenbart att det var det som de hade utsatts för. Både i samhället och på dejtingmarknaden.
Till skillnad från i Europa finns det i USA forskning som visar att par som träffats på nätet oftare har olika etniska bakgrunder än de par som träffas i verkligheten, vilket beror på att segregationen där är mycket starkare. I en sådan kontext bidrar digitala plattformar till en större mångfald. Det ser man även på amerikanska versionen ”Love is blind”, där deltagarna inte är lika kritvita och där det finns en helt annan vana kring diskutera den här typen av frågor.
Jag tror inte att Karolina är smygrasse och översköljdes av en våg av xenofobi när hon såg sin blivande make. Men att kärleken är blind är lika förvrängt som att kärleken inte skulle påverkas av den rasistiska och fascistiska tid vi lever i. Do better.
Café Bambino: Anonyma palestinska män och älskade vita incels
