Tordyveln dör med benen sprattlande
Filmatiseringen av Gripes roman är fantasilös
Att ”Tordyveln flyger i skymningen” inte filmatiserats tidigare är märkligt. Först skriven som radioteater 1976 av Maria Gripe och Kay Pollack, sedan omvandlad till roman av Gripe och idag – misstänker jag – mest älskad som ljudbok (inläst av Thomas Bolme). Manuset är som gjort för att hoppa mellan medier. Men nu har det blivit av i en storsatsning från SVT, fullproppad av stjärnskådespelare: Lena Endre, Pernilla August, Liv Mjönes, Dag Malmberg, Tomas von Brömssen. För manus står Birgitta Bongenhielm (”Bonusfamiljen”) och Lovisa Milles (”Jordskott”), och Atle Knudsen regisserar.
När man bedömer adaptioner är det sällan en fördel att ha läst förlagan, än mindre att göra griniga referenser till saker som ”blivit fel”. Här går det dock inte att undvika eftersom ”Tordyveln flyger i skymningen” är ett fett magplask – vilket är resultatet av feghet i förhållande till förlagan.
Gripes roman är ett mästerverk i genren ”sällsamma historier”. Ett sommarlovsäventyr där tre tonåringar (Jonas, Annika och David) i den fiktiva byn Ringaryd finner en brevväxling från 1700-talet, som bland annat uppdagar en okänd Linnélärjunge, en antik egyptisk staty och en tänkande blomma. Romanens briljans bygger på en slösande rikedom: den innehåller en knivskarp detektivhistoria där Jonas utvecklas till en granskande reporter, en idéroman där Davids idealism stöts mot Annikas gryende feminism, en gotisk berättelse där spöklika telefonsamtal spelar en avgörande roll – för att bara ta några exempel. Dessutom använder sig Gripe av askar i askar: vad är väl en tordyvel om inte en mindre variant av den egyptiska skarabén?
Problemet – tror jag – är en typiskt samtida blandning av rädsla och vördnad inför litterära klassiker
Det som fångar mig i vuxen ålder är främst Gripes litterära stil. Ett av romanens bärande teman är ödets ständiga inverkan. Detta står i märklig motsättning till formen: omständlig dialog, framkarvad ur ingivelser, som om författaren löst saker efterhand. ”Tordyveln flyger i skymningen” känns därför som en både deterministisk och djupt spontan roman – vilket skapar den sällsamma känslan. Men sällsamheten kan bara uppstå genom att texten får breda ut sig, småpratet ta plats – och det är här det blir så katastrofalt fel i tv-versionen.
Det största problemet är 25-minutersavsnitten. Eftersom Bongenhielm och Milles velat få med alla aspekter av historien ska ofantligt mycket information klämmas in. Trots att Hjalmar Löfmark Yilmaz (David), Moa Nåsander (Annika) och Einar Alvarado Lönberg (Jonas) gör fina rollprestationer är det som om replikerna bågnar under tyngden. Ett annat problem är att manusförfattarna inte tolkat berättelsen. Den enda innovationen jag kan hitta är en romans mellan David och Annika, som inte finns i boken. Det är fattigt. Jäktet att berätta alla delar av historien gör också att atmosfären aldrig uppstår, och som tittare börjar jag reta mig på skavanker. Ser inte den mystiska selandrian ut som en plastblomma? Och breven från 1700-talet är inte ens gulnade, utan ser ut att vara utskrivna från office i förrgår. Hur kan man göra ett sådant misstag?
Problemet – tror jag – är en typiskt samtida blandning av rädsla och vördnad inför litterära klassiker. I tider av läskris och kanonlistor vågar man inte modernisera, tolka – vara blasfemisk. Som om man var rädd för att barnen skulle gå miste om de litterära vitaminerna. Samtidigt är man rädd för Gripes omständlighet och gör en snabbspolning av handlingen i varje avsnitt. Resultatet blir en rakt igenom fantasilös produkt: en tordyvel som inte flyger, utan hamnar på rygg och ingen i filmteamet vågar vända på den. Den dör med benen sprattlande i luften.
