Besatt jakt på familjens undflyende nazistarv
Springora har skrivit en känslig pusselroman om sin farfar
Publicerad 2025-07-10
”Patronyme” av Vanessa Springora
Den familjegrävande släktforskningsromanen har i Frankrike nästan blivit legio. Var och varannan roman handlar om gränsöverträdelser, trauman och upprättelser. Det är som om hela världen reducerats till ett enda stort familjedrama. Men det är med stor förväntan jag slänger mig över Vanessa Springoras nyutkomna roman – ”Patronyme” som handlar om hennes far och farfar. Springora tog den franska litteraturvärlden med storm när hon publicerade ”Samtycket” för fem år sen. I den berättade hon hur den franska litteraturens perversa guldgosse Gabriel Matzneff, förförde och levde med henne under allas blickar när Springora bara var 14 år. Matzneffs böcker drogs in av Gallimard och han flydde landet till Italien. Det jag framförallt älskade med Springoras roman är att hon visade på litteraturens förmåga att skipa rättvisa. Vad lyckas hon med i ”Patronyme”?
Springora lyckas för övrigt än en gång ge patriarkatet en spark därbak
Boken börjar med hennes fars död. Han var både misantrop och mytoman som brukade berätta för henne att de bodde i Draculas slott i Karpaterna när hon var liten. Han skall också ha arbetat som hemlig agent för den franska staten. Springora har inte sett honom på tio år. Nu tvingas hon gå igenom alla hans saker i en lägenhet som bär många bevis på hans galenskap och slutliga världsfrånvändhet. Mitt i alltihopa snubblar hon över två barndomsfoton på sin farfar, bärandes nazitecknen. Kan familjens version av en tjeckisk medborgare som tvångsvärvades till den tyska armén men flydde till Frankrike och arbetade för amerikanerna vid befrielseregimen vara en lögn? Detta är början på en besatt jakt för att förstå vem denne farfar var, om han samtyckte eller ens aktivt samarbetade med barbariet. Springora åker till Mähren och börjar gräva i arkiven. Hon stöter där på dokument och människor vars berättelser för henne genom hela 1900-talet och fram till nutidens krig och förödelser.
Mitt i denna känsliga pusselroman som får historien att kännas riktigt nära, men också litteraturen med författare som Kafka, Zweig och Kundera, börjar hon forska i sitt namns ursprung. Patronyme betyder på franska familjenamn. Hon upptäcker att hennes riktiga namn var Springer, som betyder löpare på tyska. Farfadern valde att byta namn till Springora för att lättare kunna fly sina förföljare, likt en löpare på en schackbräda. Ja, hela boken framstår som ett schackspel med historien. En röra av spekulationer. Bytte farfadern namn också för att knyta an till sitt tjeckiska ursprung? Var det ett sätt att tvätta av sig den tyska skulden, åtminstone på ett symboliskt plan? Springora lämnar många frågor öppna vilket gör att även jag dras in i schackspelet, denna sport som var Östeuropas främsta sätt att utöva symbolisk makt över omvärlden. Springora lyckas för övrigt än en gång ge patriarkatet en spark därbak, med tanke på att det är hennes fäders våldsamma historia hon tar sig an.
Det var länge sen jag läste en så tät och drabbande släkthistoria. Det jag framförallt älskar med boken är Springoras förmåga att komma riktigt nära sig själv, som om hon låg på en divan, och läsaren vore hennes psykoanalytiker. Jag får själv lust att börja gräva i min personliga historia, min familjs relation till Europas våldsamma historia. Springoras bok påminner oss indirekt att vi alla bär på en familjehistoria som väntar på att bli upptäckt. Släktforskningen har aldrig känts mer angelägen, för det viktiga är inte vad vi hittar utan hur vi skildrar de historier vi hittar.
