”Det var i Täby jag lärde mig om klassamhället”
Segen Meles romandebuterar med en bok om sin pappa gerillasoldaten
Krigstrauman går i arv.
Det vet Segen Meles, vars pappa har varit gerillasoldat i Eritrea.
I debutromanen ”Pappan” skriver hon om hur kriget där och då präglar en kvinna här och nu.
När broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” landade i alla svenska brevlådor fnös Segen Meles faster. ”Stearinljus – jag kan väl inte skjuta med stearinljus? Ge mig ett vapen i stället!” Segen Meles och jag skrattar på fiket där vi träffats för den här intervjun, men bakom fasterns reaktion finns en förstahandsupplevelse av krig och hur man överlever det. Liksom Segens pappa stred hon under 70- och 80-talen för Eritreas självständighet (som uppnåddes 1992).
Segen själv är född i Sverige men hennes pappas erfarenhet har präglat henne, hon kallar sig själv ett krigsbarn. Det innebär att alltid gå omkring med en lite paranoid känsla och en ständig beredskap för att saker kan gå illa. Så även om hon inte ropar på vapen så förstår hon sin faster.
– När Sverige började prata beredskap tänkte jag: ”Jag är redan klar!”.
Känslan av att vara ett krigsbarn finns med i hennes debutroman ”Pappan”. Här är det Harrinett som har den, och precis som Segen är hon född här och har en pappa, Mikeele, som har varit i krig. Utöver det lever Segen och Harrinett väldigt olika liv – till skillnad från Mikeele och Segens verkliga pappa. De är båda födda i Eritrea när det ännu var en del av Etiopien, och båda går med i ELF-gerillan vid 16 års ålder. Efter flera år som soldat, sjukvårdare och fånge flydde de till Sverige, där de slet ont i lågstatusjobb som svenskar inte vill ha.
Och precis som Segens pappa pratar inte Mikeele om vad han han varit med om, utan lever i bortvänd tystnad.
– Om jag får vara fördomsfull mot min egen grupp, eritreaner i diasporan, så råder en tystnadskultur. Nu är man i Sverige och allt är tipptopp. Pratar man om kriget så handlar det bara om segern, om självständigheten, det goda kriget förde med sig. Men aldrig om vad det kostade.
Bokens Harrinett – som betyder ”frihet” på tigrinja – blir på sin studentdag våldtagen i en park. När hon många år senare motvilligt ska genomgå en traumabehandling kan hon inte släppa tanken att hon hade undgått våldtäkten om hon bara hade följt de regler hennes pappa hade inpräntat i henne, att aldrig slappna av, alltid se sig över axeln. Men hon hade struntat i reglerna eftersom hon inte förstod dem, och hon förstod dem inte eftersom hon inte förstod sin pappa. Så i stället för att följa psykologens kbt-råd, bestämmer sig Harrinett för att närma sig sin avstängda pappa och ta redan på vem han egentligen är.
När Segen Meles först berättade för sin pappa att hon fått bokkontrakt, och ville försäkra sig om att han förstått vad boken handlar om, sa han bara ”Bra att någon berättar vår historia!”. Men när hon senare visade omslagsbilden, med ett par så kallade kongosandaler – ”alla eritreaner känner igen dem” – kom en starkare reaktion: ”Vem har berättat för dig om kriget?!”.
Men det är främst han själv som är källan, för precis som romanens Harrinett har Segen Meles pusslat ihop ett liv utifrån smulor pappan har släppt ifrån sig, mer eller mindre medvetet. Hon har också utgått från hans fysiska men efter kriget.
– Jag visste att han varit utsatt för tortyr och utifrån skadorna kunde jag hitta tidningsartiklar som kunde förklara hur de uppstått, där hittade jag fakta.
Men Segen Meles vill inte bara berätta om just sin egen pappa. Hon påpekar att det finns många som han i Sverige och att deras liv ingår i en större berättelse om vårt land.
– Jag har alltid läst mycket arbetarlitteratur, om norrlänningar som lämnade allt de kände till för att söderut ta jobb som ingen annan ville ha. Jag kände igen min pappa i det och jag vill koppla ihop honom, och alla som han, med den här svenska berättelsen. Deras röster hörs aldrig.
För att höras måste man ha ett språk, och språkets stora betydelse går också som en tråd genom ”Pappan”. Att Mikeele inte får tala och läsa tigrinja i skolan är avgörande för att han går med i motståndsgerillan.
– Ett språk är ett arv. Jag tror att om förlorar det språk man har närmast sig så förlorar man också minnen och känslor.
Segen Meles förstår och talar hygglig tigrinja men hennes föräldrar såg till att svenskan blev hennes modersmål, ”för att jag inte skulle sluta som dem”. Under uppväxten i Tensta kallades hon ”Suedi” av sina klasskompisar för att hon pratade som hon gjorde; det var inte en komplimang men ingav ändå ett visst självförtroende – svenskan hade hon. Hon drömde tidigt om en karriär som journalist och författare. Men när hon i åttan började i skola i Täby dog både självförtroendet och författardrömmen.
Arbetarlitteraturen – två favoriter är Sara Lidman och Maja Ekelöf – hjälpte henne att begripa vad hon var med om
– Jag kände ”shit, jag förstår ingenting”. På en festinbjudan stod det ”Du är välkommen att dinera …” Va!? Plötsligt tyckte jag att mitt språk var för torftigt och jag fick plugga så hårt för att komma ikapp.
Hon beskriver det som ”en flytt från ett reservat till ett annat” men ser det som en tuff men nyttig upplevelse. Det var bra att komma ut ur sin bubbla och se sig själv och världen på ett annat sätt. Det hon framför allt fick syn på var frågan om klass.
– Mina föräldrar är kommunister så jag hade ju hört talas om klassamhället – men det var i Täby jag förstod vad det var.
Arbetarlitteraturen – två favoriter är Sara Lidman och Maja Ekelöf – hjälpte henne att begripa vad hon var med om.
– Jag har alltid läst mycket, det är så jag hanterar och förstår världen.
Och det är inte bara i svensk arbetarlitteratur Segen Meles har fått syn på sin pappa. Hon inleder sin roman med ett citat ur ”Odysséen” och på slutet skriver hon att ”pappa är min Odysseus”. Jag ber henne förklara vad hon menar med det.
– Tänk om det är så att ”Iliaden” handlar om krig och ”Odysséen” om trauman? Odysseus kan inte åka hem i det skick han är direkt efter kriget, för då skulle han förlora hem och familj, han behövde först mentalt hantera det han gjort. Kanske är varje äventyr en mardröm, en ptsd-reaktion på kriget?
Café Bambino: Pengar, livskris & bröllopsplanering
