Mammaporr, fulkultur – och alldeles underbart
Spicy romance räddade dagar då jag knappt orkade kliva upp
I januari släpptes ”Onyx storm”, den tredje boken i Rebecca Yarros bokserie om krigande/förälskade drakryttare. Liksom sina föregångare är ”Onyx storm” en försäljningssuccé, under bara första veckan såldas 2,7 miljoner ex globalt, vilket gör Yarros till den bäst säljande författaren sedan JK Rowling. Läsarna brukar beskrivas som unga kvinnor som vuxit upp med Harry Potter och Hunger games, och nu tilltalas av bokserien som sägs vara en blandning av dessa två. Dock med det viktiga tillägget: romantik och explicita sexscener.
Är Empyrean-serien intelligent? Håller den någon form av konstnärlig nivå, är berättelsen ens logiskt sammanhängande? Korta svaret: nej. Men är det kul? Igen, nej. Efter att ha läst över 1 500 sidor drakromance sällar jag mig till gruppen som undrande betraktar uppståndelsen utifrån. Okej, första boken går att tugga i sig. Då nästan hela berättelsen utspelar sig helt innanför väggarna på en parodiskt våldsam militärskola. Men sen? I bok två och tre växer världen, antalet ytligt beskrivna karaktärer blir fler och en redan vobblig story ökar i komplexitet. Ett litterärt kaos uppstår. Det är svårt att som läsare känna förälskelse under dessa premisser.
Framgången drivs av unga kvinnor som läser, swoonar och tipsar
Kärlekstemat placerar Empyrean-serien i romancegenren som ökat kraftigt i popularitet de senaste åren. Uppsvinget sägs bland annat bero på den förnyelse som skett – bortglömd är tiden då romantisk litteratur avfärdades som tantsnusk och premierade dominanta, heterosexuella alfahannar med ett problematiskt förhållande till samtycke. I dagens berättelser ryms alla sexualiteter och etniciteter, tillsammans med drakar, alver och hertigar likväl som buttra krabbfiskare och maskerade hämnare. Framgången drivs av unga kvinnor som läser, swoonar och tipsar om sina favoriter på #booktok och i dag är romancelitteratur världens största litterära genre sett till produktion, distribution, försäljning och läsning.
Behovet verkar outtömligt, men varför? Handlar det om eskapism från en mörk samtid? Ger romance oss en känsla av emotionell fördjupning, typ som andlighet, i ett kapitalistiskt system som alienerat oss från medmänniskan och oss själva? Eller lockas vi av fantasier om verbala, ömsinta män när vi själva befinner oss på en avförtrollad dejtingmarknad, där det närmaste vi kommer en kärleksförklaring är ett nattligt sms med texten ”vaken”?
Min egen väg till romance gick via en stor utmattning. Jag vaknade en höstmorgon och konstaterade att energin, färgerna, livet – allt hade slocknat. Kände inget, ville inget. Till en början var olika filmatiseringar av Jane Austens ”Stolthet och fördom”, romanen som utgör grunden för all efterföljande romance, det enda jag orkade. Medan jag följde Mr Darcys och Elizabeth Bennets väg mot förälskelse hände något i hjärnan, nej i hela kroppen? Döda synapser sprakade, magen föll och bröstkorgen värkte. Jag var … förälskad? Och kärlek är en underbar drog, motsatsen till döden. Därför klickade jag snabbt i gång nästa film, och sen nästa. Svävade iväg på en lina oxytocin, en fix dopamin, sms:ade saker i stil med ”I’M HALF AGONY HALF HOPE” till min kille som kanske svarade ”ok, har möte nu”. Snart räckte inte filmerna. Jag behövde något starkare.
Det var då jag övergick till romanceböcker. Med sex. Helvete vad det tog. Eller borde jag säga gav? Rus. Energi. Dagar då jag knappt tog mig ur sängen gjorde spicy (dvs erotisk) romance i lurarna att jag pallade gå den trista sträckan till Ica och hem igen. Skrattade åt meningar som ”his cock was swelling like a motherfucker”, drogs med i relationsbygganden, de förlösande liggen. Blodet rusade, kinderna hettade. Ibland övergick sinnesrörelsen i massiv gråt eftersom wow, jag hade känslor igen?
Snart kom ändå skammen krypande. Usch, fulkultur. Mammaporr. Ljudböcker. Vem var jag ens, någon vars smakpalett regredierat till saftsoppa? Som föredrog enkelt och banalt framför verk med konstnärlig verkshöjd? Inte bara korkad, utan även medskyldig till hela bokbranschens förfall.
En välmenande sadist gav mig Marlen Haushofers klassiker ”Väggen”, där vi träffar en rationell och driftig kvinna som möter Krisen på ett sätt som torde kåta upp både Försäkringskassan och MSB. Nej tack. Men ”Anna Karenina” då, klassisk romantik är ju ändå bäst? Visserligen, men vad hjälper det när hjärnan imploderat. Att öppna Tolstoj var som att sätta gaffeln i fet gåslever, under pågående magsjuka. För många karaktärer, för mycket handling och ugh … detaljer. Bara fem sidor in var jag besegrad. Misslyckad. Bara att backa tillbaka in i skuggorna, in i en värmande famn romance.
För i romanceböckerna möter vi ett mansideal som går mot att bli subversivt i ett allt hårdare samhällsklimat
Nu har det gått några år sedan utmattningen peakade, men behoven som möts i den romantiska litteraturen kvarstår. Här får jag (och miljontals andra kvinnor) en kort paus från den ständigt accelererande vardagen, klimatkrisen, militär upprustning och åh, jag vet inte, upphävandet av hela världsordningen. Vi får identifiera oss med kvinnor som är kära, lyckliga och tillfredsställda, samtidigt som vi förälskar oss i män som utgör raka motsatsen till dagens nykonservativa högersnubbar. De som misstar medmänsklighet och empati för svaghet och ”hårda tag” för handlingskraft.
För i romanceböckerna möter vi ett mansideal som går mot att bli subversivt i ett allt hårdare samhällsklimat. Män som är inkännande, sårbara och öppet känslosamma. Som vill samtala i timmar, visa omsorg, bli ihop och helt underkasta sig kärleken till sin nästa (den som tar detta längst, en råbarkad krabbfiskare, rakt av orgasmerar första gången han kallas pojkvän). Detta utan att uppfattas som jagsvaga, mindre maskulina eller förlora i attraktionskraft.
Dessa män erbjuder bergfast kärlek, trygghet och respekt, ser kvinnor som jämlikar och attraheras av deras styrka och handlingskraft. En klar utveckling från exempelvis kontrollfreaket Christian i romancefenomenet ”50 shades of Grey” (E.L James, 2013), som ängslades inför commitment, drogs till osäker flickighet och uppskattade sexuell ”renhet”. Ungefär tio år senare ryter drakryttaren Xaden Riorson ifrån när någon är dum nog att underskatta hans partners/stridskamrats kompetens: ”Sluta dalta med henne, hon är inte ett barn, hon är en vuxen kvinna!”
Och ärligt talat. Är det verkligen så fult att drömma om sådana relationer? Eller borde jag kanske säga, en sådan värld.
Café Bambino: Korkade liberaler och alltings skönhet
