Minns de strejkande när ni går i Prideparaden
Frans greps för otukt mot naturen – och för sin fackliga organisering mot svältlöner som bageriarbetare
De samlades till strejkmöte i Folkets Hus varje dag klockan 11. För nu var det nog.
Det var inget nytt att de anställda på Stockholms konditorier hade svältlöner och långa arbetsdagar. Så hade det varit jämt.
Det nya nu, alltså 1904, var att de hade börjat prata ihop sig. De hade organiserat sig i Svenska bageriarbetarförbundet och kommit överens om gemensamma krav – högre lön och sänkt arbetstid till 60 timmar i veckan. Dessutom skulle kvinnor få samma lön som män.
Några konditoriföretag accepterade, andra tog hellre en konflikt och försökte hålla i gång verksamheten med strejkbrytare.
De strejkande delade upp sig i grupper för att gå runt och övertyga strejkbrytarna att sluta arbeta. När de kom till Hultgrens konditori på Västerlånggatan kallade ägaren på polis. Det var inte förbjudet att strejka, men det fanns stränga lagar som skyddade strejkbrytare – det var i princip olagligt att ens diskutera med dem. (Även om det sällan ledde till åtal.)
En av de strejkande bageriarbetarna som förhördes av polisen hette Frans Albert Pettersson, en 48-årig man med ett lite annorlunda förflutet. Sju år tidigare hade han suttit i fängelse för "otukt, som mot naturen är" – det vill säga sex med en annan man.
Han och måleriarbetaren Lars Konrad Johansson hade haft lite skoj i en skogsdunge på Djurgården när de blev avbrutna av två snokande soldater. Soldaterna såg, enligt polisrapporten, hur ”Pettersson med nedknäppta byxor legat framstupa på marken medan Johansson med sin könsdel arbetade Pettersson der bak.” När soldaterna frågade vad de höll på med ställde sig Lars upp och sa: ”vi hålla på och knulla”. Frans och Lars var inte intresserade av synpunkter på sitt privatliv, utan svarade till soldaterna att detta var en sak som inte angick dem.
När soldaterna frågade vad de höll på med ställde sig Lars upp och sa: ’vi hålla på och knulla’.
Det visade sig att Frans och Lars hade haft ett förhållande under tio års tid och även bott tillsammans, i en etta på Kindstugatan 9. Protokollföraren antecknade att de ”vexelvis infört sin manslem i hvarandras stolgång och att säden för den ofvanpå liggande vid dessa tillfällen afgått.” De var alltså båda vers, som ombytlig kallas på dejtingappar.
De dömdes till tre månader på Långholmen.
Samboparet finns med i min bok ”Frans och Lars : kärlek och klasskamp på 1890-talet” från 2012. Tanken var att berätta om dem och om hur arbetarklassen och arbetarrörelsen växte fram i slutet av 1800-talet.
Både Frans och Lars kom från torparfamiljer på landsbygden, de flyttade till Stockholm som unga och blev arbetare. När Frans inte stod vid bageriugnar var han "grovarbetare" – vilket betydde att göra det tyngsta jobbet på till exempel byggen och i fabriker, ofta som tillfälligt anställd.
Vardagen i städerna var otrygg, men också friare än bondelivet. Den som tröttnade på sin chef kunde byta jobb. Dessutom hade ju städernas arbetare börjat organisera sig. De kämpade inte bara till sig högre löner utan också värdighet och självförtroende. De byggde Folkets Hus, startade bibliotek och tog på sig finkläderna när det var möte.
Men i boken står det ingenting om att Frans själv var fackligt aktiv, av den enkla anledningen att jag inte kände till det.
I svenska arkiv finns miljontals människoöden bevarade. Problemet är bara att man måste veta var man ska söka för att hitta saker. Men nu går tekniken framåt, AI kan användas till vettigare saker än att göra fula barnboksomslag – till exempel tolka text och leta i källor. Kungliga biblioteket har digitaliserat gamla dagstidningar och för något år sedan dök plötsligt Frans Albert Pettersson upp i sökresultaten, eftersom pressen hade rapporterat om polisingripandet under konditoristrejken.
Det finns många belägg för att det var omöjligt att leva öppet som homosexuell under större delen av 1900-talet. Homofobin var mycket utbredd, även efter avkriminaliseringen 1944. Ett halvsekel tidigare var samkönat sex olagligt, men det är svårt att hitta exempel på fientlig attityd mot homosexuella bland allmänheten, eller i pressen.
Frans och Lars verkar inte ha stötts ut efter avtjänat straff – det går att se i folkbokföringen att de delar lägenhet med samma personer som innan och fortsätter umgås med sina syskon. Frans flyttar tillbaka till Kindstugatan, trots att grannarna borde komma ihåg honom.
Och nu får vi alltså tack vare nya sökvägar in i källorna veta att han var välkommen i facket också.
När Prideparaden drar förbi kan vi till exempel tänka oss vålnaden av Frans, en sliten gubbe som står i hörnet av Kungsgatan/Vasagatan, kliar sig i skägget och nyfiket blänger på människorna på lastbilsflaken.
Det betyder förstås inte att Bageriarbetarförbundet hade någon uttalad policy om saken. Snarare var det en icke-fråga. Rörelsens styrka var att man kämpade tillsammans för gemensamma intressen, trots yttre olikheter. Facket organiserade människor efter vad de jobbade med – man frågade inte vem de låg med eller vilken kyrka de gick i. Denna kollektiva tanke gjorde individerna friare, det blev lättare att leva sitt eget liv. Även om det förstås tog tid. Saker förändras inte automatiskt. Och det finns mycket kvar att göra.
När Stockholm Pride firas är det inte vårt förflutna som står i fokus. Och så får det kanske vara. Alla seminarier på Pride House kan inte handla om konditoristrejken 1904. Och vill folk dricka dyr öl i plastmuggar och dansa i paraden får de förstås göra det.
Men ibland kan det vara bra att minnas i vems spår man traskar. När Prideparaden drar förbi kan vi till exempel tänka oss vålnaden av Frans, en sliten gubbe som står i hörnet av Kungsgatan/Vasagatan, kliar sig i skägget och nyfiket blänger på människorna på lastbilsflaken.
Det var han som byggde staden – bokstavligen. Utan grovarbetarna som släpade sten hade det inte blivit några gator och heller inga femvåningshus på Kungsholmen från vars balkonger man kan hänga regnbågsflaggor.
Frans Albert Pettersson och de andra gräsrötterna drev fram rösträtt, semester och allt som vi tar för självklart. Inklusive rätten att kunna visa sig fritt på gatan, oavsett kön och läggning.
Och är det något som verkligen borde få oss att känna stolthet, "Pride" som de kallar det på andra sidan Atlanten, så är det alla dessa knogande, kämpande, tjurskalliga, strävsamma människor som har befolkat landet vi råkar bo i.
