Du kan bara säga ordet kvinna, Yvonne Hirdman
Queerfeminister och den äldre generationen delar cell i kvinnofängelset nu
”Ordet kvinna aktar man sig för att använda.”
Yvonne Hirdmans sommarprat spelas ur radion medan jag lutar mig fram mot spegeln och applicerar vinrött läppstift.
”Efter det moderna kom det postmoderna, som med förstoringsglas synade det moderna projektets många baksidor.”
Min arbetsgrova, bonnabrända hand. Vita bröst. Skäggstubb runt de målade läpparna. Spegelbilden en visuell genuskrock. Jag, en hona tillvänd andra honor och ickemän. Enligt den franska feministen Monique Wittig är lesbiska inte kvinnor, eftersom vi lever oavhängigt män. Vi är rymlingar från genusordningen, skrev hon 1982 i essän ”The Category of Sex”.
Enligt Yvonne Hirdman på radion går det inte längre att säga kvinna, och det är den postmoderna queerfeminismens fel.
Jag minns hur en radikalfeministisk kamrat för några år sedan ställde en fråga i retlig ton och jag inte kunde svara. ”Kan du säga en enda sak som queerfeminismen bidragit med till kampen?” Nu svarar jag, trevande: ”Mig?”
En mascfemme trans-hona, en ickeman som riktar förstoringsglaset mot sig själv, undersöker grova mörka hårstrån. Jag har aldrig kunnat avgöra var könshåret tar slut och benens lurv tar vid. Går in på en offentlig toalett, bättrar på läppstiftet. Märker plötsligt att en flicka med lång blond fläta betraktar min barbenta hårighet.
Enligt Yvonne Hirdman på radion går det inte längre att säga kvinna, och det är den postmoderna queerfeminismens fel.
Spelar den här scenen någon roll? För mig? För flickan? För feminismen? Genusgörandet pågår fortfarande, även när ingen pratar om det längre. Alla håller på, det är ett evighetsarbete. (Strejka! Det är möjligt! Vägra fixa ansiktet! Rym, Sisyfos!)
Evighetsrytmen är likadan som i kvinnors under- och obetalda arbete. Det reproduktiva omsorgsarbetet skapar nya människor och återskapar de mänskliga samhällen som annars sönderfaller. Slitet som för varje generation likväl som varje enskild dag reproducerar arbetskraften.
Diska, torka bord, näsor, rumpor, Sisyfos. Stenen rullar ner igen men stenen är barnen, nästa generation. Vilken framtid tumlar de mot? Vad ska de bli? Soldater? Krigsingenjörer? Må de antimilitaristiska ropen från första vågens feminism återuppstå: Vi sliter inte med att sätta våra barn till världen för att de ska gå mot sin egen död eller mörda någon annan kvinnas barn!
Det är inte första världskriget som rasar nu, tiden har rent av sprungit ifrån både mig och Yvonne Hirdman. Tidsandan, pendlande från framgång till backlash. ”Make the best of it”, sa hennes mamma och bet ihop. Yvonne Hirdman själv låter bitter från radion när hon pratar om könsidentitet.
Jag vill svara henne att det femte könet måhända är en intersex-variant eller kanske en testosteronbadad människohona som jag själv. Men jag tror inte längre att någon av dessa är politiskt gångbara kategorier. Det är bara våra små liv det gäller, att till exempel få kallelse till rätt screening för ett inre organ som man har istället för ett som man saknar. Men i statistiken, juridiken, politiken? Jag ångrar att jag någonsin trodde att statens makrospråk kunde representera oss, fast häpnar ändå: Hur kan min språkliga rymning från kvinnofängelset vara det som fjättrar någon annan?
Så okej, kör bara, säg det bara: Kvinna.
Himlen föll inte ner? Inga arga transfeminister väntar med yxa på tröskeln? Det är inte tiotalet längre. Vi har alla klaustrofobi. Ett samhällsklimat så trångt att jag och Yvonne Hirdman delar cell. Vill du prova mitt läppstift? En runda, namn, pronomen och sedan frågan - Vad ska vi göra med kvinnofängelset?
Av Yvonne Hirdmans sommarprat drar jag slutsatsen att pendeln kommer att svänga igen, femte vågens feminister kommer göra uppror mot förmödrar av alla kön. Jag hoppas på en punkig massrörelse som syntetiserar alla våra försök till en bättre värld.
