Diagnosen: Guinness rekordbok är stendöd
Förväntas jag baxna över en meterlång penna eller 14 klyvda tomater på en minut?
Ge mig en förmiddag och en lagg. Då bräcker jag världsrekordet i pannkakstrave på 101 centimeter som innehas av ett brittiskt hotell.
”Guinness rekordbok 2026” (Bonnier fakta) är bräddfull av den sortens futtigheter. En influencer har ätit sex isglassar på en minut. En krabba har sprungit i 14 kilometer i timmen. En tysk har druckit en liter kefir på 33 sekunder.
Kom igen, världen, vi kan väl bättre än så?
Efter att ha bläddrat mellan de solgula pärmarna i en vecka är jag redo att ställa en diagnos: denna klassiker, som kommit ut varje år sen 1955, är i dag stendöd. 250 sidor av förträffligheter och inte en enda imponerar på mig. Förväntas jag baxna över en meterlång penna eller 14 klyvda tomater på en minut?
Men läsningen gör mig inte arg utan dyster.
Jag måste ha bläddrat i varenda upplaga av rekordboken under 1990-talet, torde ha fått dubbletter vissa jular, och hänförts över hur märkvärdig världen tedde sig. Guinness lärde mig att världen var storslagen och äcklig, att naglar kunde svartna och krulla sig om man bara lät dem växa i ett par decennier. Rekordsamlingen förhöjde vardagssysslorna, uppmuntrade en pojkvasker i Mullsjö att balansera gaffeln på näsan i hopp om globalt erkännande. Hitta guld i närmiljön. Var det bara tonårsacne som växte i min panna, eller rörde det sig månne om rekordfinnar?
När bryggaren Hugh Beaver sammanställde den första upplagan och delade ut till brittiska pubar på 50-talet var det primära syftet att sälja öl. Men encyklopedin uppmuntrade också läsarna att hitta en tillräckligt smal men mätbar väg till eget kändisskap.
Alla kan vara världsbäst, lovade julklappen, och vi barn lyssnade.
Ring Guinness, sa vi. Såg framför oss hur mustaschmän med monoklar och tidtagarur skulle troppa in i byn och dokumentera det otroliga.
Efter 150 miljoner sålda exemplar har glansen falnat, och det beror mindre på rekordens uselhet och mer på den utbredda mättnaden inför förstaplatser. Som sportreporter märker jag att läsarna inte längre bryr sig om vem som är världens snabbaste man (jamaicanen Oblique Seville) men hungrar efter texter om sprintinfluencern IShowSpeed. Största fotbollsstjärnorna heter Leo Messi och Cristiano Ronaldo, trots att de spelar i dussinligor. När jag besökte ett idrottsgymnasium och förde boxning på tal kände ingen elev till att Oleksandr Usyk hade försvarat sitt tungviktsbälte, men alla var hänförda över jippofajten mellan Mike Tyson och Jake Paul.
Jag har förlikat mig med det.
2025 har bäst ersatts av häftigast. Prestationer mäts sällan i andra tal än tittarsiffror, delningar, hjärtan, pengar.
Glidningen är illavarslande för en rekordsamling. Guinness försöker följa sin samtid i hasorna genom att lyfta in modernare företeelser: två sidor om Pokémon, två om pickleball, två om ekohjältar vars gärningar är berömvärda men näppeligen förtjänar att kallas rekord. I min resultathjärna, det enkelspåriga organ som matats med text-tv och rekordböcker, skorrar det.
Etter värre blir det av att Usain Bolt och Greta Thunberg delar utrymme med Luis Garavito, den colombianske barnamördaren som bragt 189 personer om livet. Rimligen var Luis bäst inom sitt gebit, men när han ställs bredvid det animerade myrpiggsvinet Knuckles – som inte har presterat något särskilt men är urgullig – blir blandningen sur.
Guinness brukar vara lyhörda inför den sortens kritik. Många tidigare kategorier har strukits eftersom de riskerat leda till skador på rekordjägaren eller hens omgivning: längst hungerstrejk, rikligast pajkastning, störst publik på kamelbrottning. Men barnamördaren ska med. Hörde ni inte: 189, bräck det om ni kan!
Och här står vi.
Med en blandbok som gått vilse på sin 70-åriga fyllevandring från puben till min hand. På sina 250 sidor är det bara en siffra som får mig att dra efter andan. Sedan senaste upplagen har 41 000 ansökningar inkommit till förlaget.
Tiotusentals människor hungrar efter att få dela spaltutrymme med en halvsnabb krabba och en hyfsad pannkaksstekare i något så omodern som att vara bäst. Hur mår ni?
Café Bambino: Mukbang & vi svarar på era frågor!
