Litteraturtidskrifterna var som ett dåtida Tinder
Ett fint porträtt av författaren som valp
Publicerad 2025-11-10
”Kammakargatan – En julberättelse” av Therese Bohman
”Och så vaknade jag på julaftonens morgon, och det hade snöat.”
Efter en radda romaner om kärlek och ensamhet i skarven mellan huvudstaden och Then Swänska Hålan återkommer Therese Bohman med en bagatell på temat.
Enligt förlaget rör det sig om en julkalender som författaren ska ha mejlat till sina vänner, för sitt eget höga nöjes skull, får man förmoda.
Det är i alla händelser med lätt och avslappnad hand som Bohman för läsaren tillbaka till det Stockholm som mötte den litterärt intresserade bondestudenten i det inre av 1990-talet.
Här finns Universitetet med sina Baertling-målningar och sitt inrökta Cafe Sexan, liksom en ännu välmående Hedengrens bokhandel med sina tidskrifter vid trappan nere på bottenvåningen.
”Både svenska och internationella magasin som alla tog ämnet litteratur på största allvar. Andra var mer som ambitiösa fanzines med varierande grad av lyckad formgivning och jag stod en stund och bläddrade försiktigt i några av dem, uppfylld av känslan av att befinna mig i ett slags litteraturintressets nav, där unga människor uppenbarligen lade både tid och omsorg på att försöka sprida sin kärlek till böcker.”
Houdini, Den blinde Argus, Aorta, så kunde de heta, dessa trycksaker med ena benet i punken och det andra i ett ännu tynande och romantiskt anstruket borgerligt bildningsideal. Ett forntida Tinder i A5-format för den som ville nosa upp likasinnade, vilket Bohmans kulturvetarstudent och lätt förklädda namne vill och faktiskt lyckas med i berättelsen.
Via en annan papperspublikation, annonsblaskan Gula tidningen, fixar hon ett halvtrist boende i en förort, men ganska snart flyttar hon in i ett minikollektiv på på Kammakargatan i Stockholms innerstad, ett stenkast från Strindbergs Blå tornet. För en yngre läsare kan förloppet kanske låta besvärande osannolikt, men faktum är att det ännu vid denna tid kunde öppna sig liknande möjligheter, även för den som valt att göra konsten eller poesin till sin livsuppgift.
I kollektivet bor också Andreas och Roman, två unga skönandar av vilka den senare visar sig vara personen bakom ett av de litterära fanzines som Therese köpt på Hedengrens, med namnet Stereo:
”De flesta av texterna var ungdomligt överspända och ofta ganska medelmåttiga, och av de aspirerande poeter och författare som publicerades där skulle ingen komma att bli ett namn i den framtida kulturvärlden (förutom jag, som väl får räknas som etablerad på det litterära fältet vid det här laget, men så är jag också den enda av oss som fortsatte att vara verksam där).”
Även om det någon gång hettar till vid diskbänken i den pampiga sekelskiftesbarren så får kärleken vänta, och här finns också ett mysterium som mer än att lämnas för fäfot tillåts slumra i bakgrunden.
Mest av allt är ”Kammakargatan” ett porträtt av författaren som valp, inte alls oävet, och en berättelse om att bildligt och bokstavligt finna sig ett krypin i 1990-talets röra av fartblind kapitalism och digital nybyggaranda.
Café Bambino: Könade hobbies, cringe med kärlek & smilfinkssocialister
