Om du inte läst honom innan så är det dags nu
Richard Flanagan är Australiens största författare
Publicerad 2025-11-06
”Fråga 7” av Richard Flanagan
1914 skrev H. G. Wells en roman som sågades, glömdes bort – och blev en av världens mest inflytelserika skrifter. Den hette ”The world set free”, var en ”scientific romance” och handlade om hur mänskligheten uppfinner ”artificiell radioaktivitet”. Wells, som hade en förmåga att se destruktiva möjligheter i vetenskap som ännu låg i sin linda, myntade ett nytt begrepp: ”atombomb”. På 1950-talet, förutspådde han, bryter kärnvapenkrig ut. I sista sekunden räddas mänskligheten dock av att en världsregering bildas och lägger grunden för freden.
Kanske skulle man kunna kalla det en kedjereaktion som slutar i rationalitet. Så beskriver i alla fall den australiensiska författaren Richard Flanagan Wells intrig i sin nyutkomna ”Fråga 7”. I dag vet vi att det inte funkar så: världspolitiken präglas av entropi snarare än rationalitet – men under tidigt 1900-tal var det ett vanligt tankesätt. En ung Olof Palme engagerade sig till exempel för en svensk atombomb. Inte för att han var någon krigshök utan för att den skulle säkra neutraliteten och i slutändan freden.
Kedjereaktionen är också temat för Flanagans essäroman. Där berättar han om hur Wells roman inspirerade en flykting vid namn Leo Szilard som, vid ett trafikljus, plötsligt kom på den teoretiska grundvalen för atomklyvning. Resten av historien är välkänd: en tysk forskare genomförde ett lyckat experiment, Einstein skrev brev till Roosevelt och bönföll USA att starta egen kärnvapenforskning. Manhattanprojektet var fött. Mindre känt är att Richard Flanagans pappa räddades av atombomben. Han satt nämligen fånge i ett japanskt krigsläger och skulle ha avrättats vid en amerikansk markinvasion. Utan atombomben skulle Flanagan alltså inte existera. Som läsare kommer jag att tänka på T. S. Eliots tillspetsade beskrivning av livet, när han undrar om liket begravt i trädgården börjat skjuta skott ännu?
Om du inte har läst Flanagan tidigare så är detta ett utmärkt tillfälle. Han anses vid sidan av Gerald Murnane och Alexis Wright vara Australiens största författare. Själv sätter jag honom allra främst. I likhet med Murnane intresserar han sig för verklighetens förunderliga och fasansfulla samband – men hans register är betydligt större. Liksom Wright skriver han med politisk tyngd där folkmord alltid finns med i bakgrunden. Och vilken prosa han skriver sen. Vid en första anblick är den lättflytande, men om man glider igenom den missar man hur spjälkad den är med tunga atomkärnor. ”Fråga 7”, ljuvligt översatt av Niclas Hval, är en makalös liten roman med ett språk som rör sig med en sådan precision mellan verkligheten och fiktionen att den får nästan all annan prosa att framstå som full av tillfälliga ord, 404-fel och döda URL-länkar.
Till stor del är boken en biografi över fadern. Honom har vi läst om tidigare, i den lika enastående ”Den smala vägen mot norr”, men om han där framstod som en kicksökande celebritet framträder krigshjälten här som en stoiker som bemöter livet med ett snett leende. Dessa disparata bilder kan tyckas motsägelsefulla, men stämmer väl överens med Flanagans filosofi. Verklighetens människor kan bara tvångsrekryteras till litteraturen, alla befinner vi oss i en inre exil från berättelserna om oss själva. Det är romankonst av klassiskt snitt – i dess allra finaste bemärkelse. ”Fråga 7” behandlar saker som minnet, glömskan, kärleken och döden. Men liksom all god romankonst skapar den en känsla av att så här har ingen skrivit om det förut.
Atombomben som tragedi är ett högst konkret ämne i boken. Det som gör ”Fråga 7” till en verkligt stor roman är dock att författaren vågar göra kedjereaktionen till romanens form och släppa kontrollen över den. Flanagan följer texten dit den leder honom och hans utsagor känns aldrig banala, ens när han hoppar till något så obetydligt i sammanhanget som konstens betydelse. Gång på gång upprepar han att litteraturen aldrig kan mäta lidande, aldrig svara på om det var rätt att fälla en atombomb – bara ställa den tjechovska frågan ”varför”. Jo visst, så låter en romantisk klyscha om litteraturens nyttiga onyttighet. Men samtidigt berättar “Fråga 7” en annan historia om litteraturen, som om texten talade i munnen på sig själv.
För som Flanagan visar påverkade Wells idealism Szilard till en naiv tro på att en världsregering skulle uppstå ur hotet om förintelsekrig. Genom ett komplicerat förlopp resulterade det i något helt annat, oväntat. Nämligen att Nazityskland inte fick en atombomb. Denna instabila kedjereaktion påminner om hur litteraturen kan verka. Konsten är mycket sällan politisk i bemärkelsen att den ingriper direkt i världen – men vi gör ett fatalt misstag om vi nöjer oss med att konstatera det. ”Fråga 7” visar att litteraturen kan liknas vid en formel som kommer till oss vid ett trafikljus – som troligen resulterar i ett misslyckat experiment. Men som efter ett sekel visar sig ha förändrat världen på ett oförutsägbart – och hoppfullt sätt.
Café Bambino: Hur tappade vänstern frågan om frihet? Med Lea Ypi
