Här träder Marx fram i ett gnistrande nytt ljus
Kohei Saito presenterar honom som ”nerväxtkommunist”
Publicerad 2025-11-10
”Marx i Antropocen” av Kohei Saito
Vidrigt! När det ordet dyker upp, i vrede och avsky över hur djur behandlas i vinstintressets namn, öppnar sig slutligen självaste Karl Marx på ett nytt sätt mot en modern, ekologiskt medveten läsare. Det är den lite äldre Marx som utbrister det i en anteckning. Den samhällsfilosof som länge enbart tycktes bejaka alla de produktivkrafter som kapitalismen släppte loss, som trodde på människans herravälde över naturen, ja som vidareförde Prometeus arv (stölden av elden från gudarna) och hyllade ständig tillväxt – denne tänkare träder plötsligt fram i ett gnistrande nytt ljus.
I alla fall när den unge japanske marxisten Kohei Saito – han är född 1987 – i sitt verk ”Marx i Antropocen” penslar fram en ny, grön Marx och presenterar honom som en ”nerväxtkommunist”. Okay, vid det här laget finns en rätt så lång linje i marxismen som letat upp en ekosocialistisk bottenklang i Marx texter. Men Saito är den som går längst och han stödjer sig särskilt på de anteckningar och tankar som sysselsatte Marx de sista femton åren av hans liv. En åldrad Marx. Plötsligt djupt eftertänksam. Andra och tredje delen av ”Kapitalet” blev aldrig klara – det fick Friedrich Engels fixa med motorsåg – och enligt Saito berodde det på att Marx helt enkelt var på väg att ändra sina grundantaganden.
Marx var en artonhundratalsmänniska. I de flesta av hans tryckta alster finns därför en eurocentrisk världsbild närvarande som deklarerar inte bara att västvärldens kapitalism uteslutande var ett historiskt framsteg när den slet loss befolkningarna ur ”lantlivets idioti”, som det något föraktfullt heter i ”Kommunistiska manifestet”. Han menade också att historien följde ett givet schema, där den moderna kapitalismen var ett nödvändigt steg för att frigöra människan: en våldsam stegring av produktionen och ett slutligt farväl till alla gamla förstockade förkapitalistiska livsformer. Den bilden av marxismen kodifierades av Friedrich Engels och kom att bli norm i Sovjetimperiet: den eviga produktionsökningen som närapå en religion. Men inte bara där, utan också indirekt i snart sagt varje socialdemokratiskt partiprogram i världen.
Men Saito hittar sprickor i denne Marx. Det kan låta som en språklig spetsfundighet när han lyfter fram Marx begrepp ”den metaboliska revan” – alltså de sår i naturen som kapitalismen river upp – och som Marx beskriver som ”oläkliga”. Jorden utarmas, skogarna skövlas, vattendragen förorenas, ja maten förgiftas när industrikapitalismen expanderar. Och som Saito skildrar det hemsöks den åldrande Marx alltmer av dessa insikter om vad en evigt expanderande kapitalackumulation innebär både för naturen omkring oss och naturen i oss (när arbetslivet utarmas).
Saito konstaterar att Marx under sina sista femton år blev alltmer intresserad av olika förkapitalistiska samhällen, både därför att de rymde en mer ömsesidig och hållbar relation till miljön och för att de anvisade en väg till världen efter kapitalismen: i det äldsta fann han det nya.
Saito hävdar till slut att han i den sene Marx anteckningar och skrifter funnit spåren av en kommunistisk nerväxtfilosofi, en vision om den stationära ekonomin där ”rikedom” innebär något annat än en enorm ”anhopning av varor”. Det innebär att en länk upprättas mellan vår tids gröna ideologier och synsätt och de röda. Marx blir åter, i klimatkrisens era och den avgrundslika reva i biosfären som vi idag står inför, en samtida.
Vad betyder då egentligen detta? Ständig tillväxt, evig kapitalackumulation, är inte kompatibelt med naturen. Kapitalismen kan ibland se ut att kunna töja själva naturens och planetens gränser genom ny, revolutionerande teknik. Men kan det inte. En hållbar postkapitalistisk värld kan inte automatiskt uppstå på den grund som kapitalismens oerhörda kraftutveckling lägger: systemet måste downsizas.
”Marx i Antropocen” är på sina första trehundra sidor inget lättillgängligt verk. Jag märker att jag själv legat av mig i förmågan att läsa svår marxistisk filosofi, doppad som den är i hegeliansk –om än uppochnedvänd – dialektik. Den som inte har tid eller inte står ut med begreppshysteri kan därför börja läsa från sidan 313 där ett glasklart manifest tar form som parar ihop det röda och det gröna.
Och läs för fan åtminstone det! Ty än i dag är det så att den enda teoribildning som förmår greppa det oerhörda skeende som utspelar sig på planeten – omformningen och störningen av alla ekosystem i tillväxtens intresse – är denna artonhundratalsteori. Alla etablerade politiska rörelser – från höger till vänster och även de gröna – har sammansvurit sig för att gynna evig ekonomisk tillväxt. Och temperaturen stiger på jorden. Utsläppen fortsätter att öka. Att kalla Marx nerväxtkommunist lär nog just nu snarare marginalisera Marx än mer, men på lång sikt … vem vet?
Jag ser den sene Marx, lutad över sitt anteckningsblock, förtvivlad över en kapitalism som föröder jorden, skogarna, haven och kör över urbefolkningar.
Café Bambino: Könade hobbies, cringe med kärlek & smilfinkssocialister
