En svensk världskändis, pionjär och hedersprick
Jan Malmborg har skrivit en riktig bladvändare om forskaren Svante Arrhenius
Publicerad 2025-05-21
”Svante Arrhenius. Nobelpristagare, kosmopolit och klimatpionjär” av Jan Malmborg
De har en del emot sig, de gamla vetenskapshjältarna från förra sekelskiftet – den fryntlige medelålders mannen med valrossmustascher leder tanken till en porträttbild i Grönköpings veckoblad. Men ingenting kunde vara mer orättvist. Den närapå 700-sidiga biografi över forskaren Svante Arrhenius som nu utkommer placerar honom, nästan ett sekel efter hans död 1927, mitt i nuet. Författaren Jan Malmborg hade inte ens behövt sätta mottot ”Lyssna till vetenskapen” på ett försättsblad med upplysningen om vem som yttrat det: ”Greta Thunberg, ättling i rakt nedstigande led till Svante Arrhenius morfarsfar Petter Johansson.”
I dag går det knappast att föreställa sig vilken central roll Svante Arrhenius hade i svenskt samhällsliv och få svenskar vet nog att han 1903 förärades med Nobelpriset i kemi. Priset fick han för sina rön om elektrolyter – han var egentligen mer av fysiker – och han blev snabbt en världskändis, ständigt på språng mellan de europeiska metropolerna på olika forskarkongresser. Alla tidens stora vetenskapsikoner möter han och blir vän med, från Marie Curie till Albert Einstein. I svensk och internationell press nämns han ständigt.
Men inte bara det: Här är forskaren som tar varje chans att medverka i samhällsbygget när han för staten utreder vattenkraftens möjligheter, elektrifieringen av järnvägen – eller engagerar sig i den elbil som rullar på Stockholms gator. Den kunde ha blivit en historisk gamechanger, om inte Alva Edison borta i Amerika hindrat planerna och Henry Ford inte börjat massproducera billiga bensinbilar.
Arrhenius var en liberal framstegsman, fredsvän, storsäljande folkbildare och vän med såväl Karl Staaf som Hjalmar Branting, samtidigt som han åtminstone höll sig väl med reaktionären Sven Hedin, trots den senares vurm för den germanska rasen under första världskriget.
Var det då inget som helst fel med karln? Av och till tänker jag så under läsningen när alla hans goda insatser staplas på varandra. Men nej, han var helt enkelt en hedersprick; han valde till och med att alltid åka andra eller tredje klass på sina ständiga europeiska tågresor.
Jan Malmborg har gjort ett biografiskt hästjobb. Ibland får jag nästan känslan av att han dag för dag följer Arrhenius genom livet. Betydligt svårare har han att loda i Arrhenius inre: Människan Arrhenius tenderar att dränkas av alla yttre hedersbetygelser. Märkligt anonym blir också hans hustru Maja, bördig från Dalarna. Malmborg borde väl ha kunnat hämta mer ur huvudpersonens nära och kära för att belysa honom.
Arrhenius passion för sol- och vattenkraft byggde på tanken att kolet, de fossila bränslena, till slut inte skulle räcka
Själva de vetenskapliga insatserna berör Malmborg dessutom mindre än alla de utmärkelser Arrhenius får. Den studie som han i dag med rätta är verkligt berömd för är den han gjorde om koldioxidens – ”kolsyran” som det då hette – påverkan på jordens temperatur. Syftet var egentligen att försöka utröna varför istider kom och gick. Men de resultat han kom fram till 1896 – särskilt när han uppgraderade dem några år senare – har visat sig vara märkligt exakta: Ökade koldioxidhalter leder till planetär uppvärmning.
Han gjorde den under en verklig accelerationsfas i industrialismens kolslukande historia, inte minst i Sverige. Ändå skulle det dröja till femtiotalet innan studien på allvar uppmärksammades och i dag räknas Arrhenius som en pionjär i klimatforskningen. Och mer än så: Arrhenius passion för sol- och vattenkraft byggde på tanken att kolet, de fossila bränslena, till slut inte skulle räcka.
Malmborgs bok ger inte minst en enastående bild av det Europa som existerade före första världskriget. Det var häpnadsväckande öppet, ja gränslöst. Umgänget mellan forskare från alla länder, inklusive Ryssland, var självklart. När kriget sedan stängde ner forskarutbytet tog fredsvännen Arrhenius det hårt.
Men det är något ytterligare här: Arrhenius tid var en tid när en forskare ännu inte behövde vara så specialiserad som nuförtiden. Det var möjligt för honom att djupdyka i en rad discipliner, ofta för att senare kunna berätta om dem i de böcker han skrev för breda folklager. Men gränsen för hans kunskapsfamnande gick nog vid den Albert Einstein som han var med och delade ut Nobelpriset till; han var skeptisk till relativitetsteorin, antagligen för att han inte begrep den.
Jan Malmborg har skrivit en bladvändare. Lite väl detaljerad kanske, men en öppnare av den tidskapsel som Svante Arrhenius liv utgör.
Konstpodd: I själva verket
