Här framstår Europa som en kontinent av spöken
Allt och alla är på drift i ”Radio Yerevan”
Publicerad 2025-05-17
”Radio Yerevan” av Zara Uzun Kjellner
För att vara en svensk roman är Sverige märkbart frånvarande i ”Radio Yerevan”, en kollektivroman om ett tiotal kurder på olika platser i Europa. De är alla vagt knutna till varandra, de drömmer om Kurdistan men hemlandet är hela tiden invävt i andra länder, andra drömmar, som när en av karaktärerna minns de kurdiska låtarna som hördes i Tantolunden.
Flera i Zara Uzun Kjellners roman försvinner på ett eller annat sätt, de tillfångatas av släktingar eller lämnar familj och hem för att söka lyckan på en annan plats. En av dessa är Serra som med sin systers sparpengar har flytt till Berlin och driver längs gatorna som ett spöke bland nattklubbsbesökare och papperslösa, Europas kontraster. Serra söker efter anonymiteten i storstaden, men som många andra i romanen avslöjar hon sig genom sin röst eller brist på den, det är som om det nya språket klibbar sig fast och täpper till munnen.
Varför dessa personer flyr eller försvinner sägs inte, alla tycks vara på drift, ingen bostad är permanent och även hemlandet befinner sig i ett svävande tillstånd, inte riktigt där. Men någonting samlar sig i marginalerna: Kurdiska kärlekssånger spelas i hemlighet på Radio Yerevan, kurdiska barn börjar vägra prata turkiska i skolan, en motståndsrörelse växer fram på Tiktok och på ett tyskt callcenter i Turkiet blir Sirwan en länk som snart binder alla samman.
”Radio Yerevan” är en roman om förskingring och fragmentering. Vi följer karaktärerna via brottstycken, alla avsnitt är korta, ibland bara en halv sida, och det finns egentligen ingen story i boken, det är som om allt redan har ägt rum eller ska göra det inom en snar framtid.
Eftersom så mycket består av stämningslägen kommer vi aldrig nära inpå någon, karaktärerna är märkvärdigt tillknäppta, ansikten som döljer sig i mängden. Symtomatiskt för detta berättargrepp, med mycket som ska få plats på kort utrymme, är att det sällan berättas om en specifik händelse under en specifik dag. I stället rör vi oss nästan hela tiden på ett generellt plan: ”vissa morgnar”, ”på senare tid”, ”då och då”, ”om kvällarna”, ”om natten”. De vaga tidsmarkörerna gör att man aldrig dras in i berättelsen, hur god hand med det stora perspektivet Uzun Kjellner än har. Hon zoomar ständigt ut och som en rad andra samtida kollektivromaner rör vi oss också ner i berggrunden. En jordbävning skakar Turkiet och tycks ge ringverkningar över hela världsdelen, men de lokala effekterna ter sig mindre viktiga.
”Radio Yerevan” handlar om en kurdisk gemenskap i spillror, ett Europa i olag med sig själv, en kontinent av spöken. Men splittringen känns aldrig riktigt, ingenting speciellt händer i romanen trots de toner av svärta som omger den. Här finns en stark berättarlust, men det är fascinerande lite som utvinns av dessa vyer över en kontinent där alla vill försvinna i mängden. Paradoxalt nog vill man som läsare inte försvinna i boken, hur mycket den än frammanar ett skymningstillstånd där Europas historia och framtid tecknar sig.
Scenkonstpodd: Kritcirkeln
