I fängelset är han ännu ”monsieur le president”
Nicolas Sarkozys bok är djävulusiskt välskriven
Publicerad 2025-12-17
”Le journal d’un prisonnier” av Nicolas Sarkozy
”Det är i motgången vi prövas och blir synliga för oss själva”, konstaterar Nicolas Sarkozy i ”Le journal d’un prisonnier” (En fånges dagbok) som de senaste dagarna har utlöst närmast hysteriska scener i Frankrike. Hundratals meter långa köer ringlar sig kring gatorna med människor som skriker ”Nicolas!” i väntan på att få ett exemplar signerat och några ögonblicks utbyte med den tidigare presidenten.
Den tretton år långa rättsprocessen slutade som bekant med att Sarkozy dömdes till fem års fängelse – för ”kriminell konspiration” kopplad till misstänkt libysk kampanjfinansiering – men frikändes på tre andra viktiga åtalspunkter. Domen väckte stark kritik i Frankrike och ansågs överdriven. Tre veckor senare var den tidigare presidenten åter i frihet, tack vare överklaganden. Och han har knappast varit mer populär. Fransmännen älskar berättelser om uppgång, fall och välregisserad återkomst.
Sarkozys bok är djävulusiskt välskriven. Språket är precist, energiskt och fyllt av retoriska frågor. Varför sattes han i fängelse, frågar han sig, när frihetsberövande är till för dem som tänker fly landet? Hur hade han kunnat fly, bevakad dygnet runt av polis? Sarkozy kritiserar även den sittande presidenten. Att Macron upplöste nationalförsamlingen fördöms som politiskt lättsinne – medan det faktum att han fråntog Sarkozy dennes hedersutmärkelser beskrivs som en grym gest. När Macron erbjuder honom ett säkrare fängelse, tackar han nej. Han vill inte ha några speciella förmåner. Även om många anser att han får en VIP-behandling i fängelset är det en karg vardag, med undantag för den ytterst vänliga personalen som alltid tilltalar honom som ”monsieur le president”.
Sängen är obäddad vid ankomsten, vilket noteras med viss förvåning, som om fängelset tillfälligt brustit i sin service. Samtidigt infinner sig ödmjukheten. Minnet av Charles de Gaulles skrivbord i Élyséepalatset kontrasteras mot det nuvarande, rangliga bordet. Fängelset skildras som ett koncentrat av mänskligt elände: islamistiska terrorister, våldtäktsmän, mördare och knarklangare utgör fonden, ibland ackompanjerad av nattliga incidenter, däribland en persons försök att sätta eld på en cell.
Ändå präglas skildringen av en försonande ton. Sarkozy dömer inte – han iakttar, ber och biktar sig för en vänlig präst som artigt medger att han aldrig röstat på honom – och placerar sin egen berättelse i ett större historiskt mönster. Dreyfusaffären gör sig påmind. Även Dreyfus satt fängslad på Prison de la Santé. Ett gammalt kinesiskt ordspråk – att när fisken ruttnar, ruttnar den alltid först i huvudet – får tjäna som symbol för alla hans belackare.
… sådana detaljer riskerar förstås att störa dramaturgin
Sarkozy betraktar rättsprocessen som en personlig vendetta: domarna ville sätta dit honom därför att han en gång – när han var president – vågade kritisera deras alltför hårda straff. Minnet är alltid selektivt. Under sina år vid makten gjorde nämligen Sarkozy kampen för strängare straff till en huvudfråga och missade sällan ett tillfälle att tala om ordning, disciplin och nolltolerans. Men sådana detaljer riskerar förstås att störa dramaturgin.
Sarkozy hade gärna fått vara lite självkritisk, åtminstone för formens skull. Varje beslut framstår som korrekt, varje konflikt som resultatet av ett missförstånd. Att läsa boken är stundtals som att följa redigeringen av en Wikipediasida i realtid. Genom allt detta löper omsorgen om familjen och en självbild som närmar sig passionsberättelsen: lidandet, väntan och det stilla hoppet om att historien, till slut, ska ge honom rätt.
När den stora självförklaringen tar paus, smyger sig en oväntad värme in i boken. Bakom presidenten, polemikern och den outtröttlige försvararen framträder en svag och i själva verket rätt osäker människa. När Sarkozy lämnar fängelset dröjer sig tankarna kvar vid allt blod som en gång runnit nedför den för ändamålet lutande innergården. Det är en tung symbolik för en man som just återfått sin frihet – och som denna gång lämnar platsen med huvudet i behåll. Han lämnar inte fängelset som segrare, utan som människa, vilket räcker betydligt längre.
Jag kan trots de ideologiska skillnaderna oss emellan inte låta bli att finna boken både varm, medmänsklig och underhållande. När jag har slagit igen den tänker jag på Napoleons vistelse på Sankta Helena. Det var tack vare sina memoarer som Napoleon tog kontroll över berättelsen och satte i gång en våg av sympatier över hela världen. Ja, vi har mycket att lära oss av historien – så också Sarkozy som verkar ha lyckats ta kontroll över historieskrivningen.
Café Bambino: Chrippa kräfta, problematiska labubus och Liberalerna ljög om strypning
Konstpodden I själva verket
