Författarens flint och frisyr skildras detaljerat
Filmiskt slut i Krasznahorkais nya roman
Publicerad 2025-12-17
”Ungerska nationens säkerhet – En fjärilsjakt” av László Krasznahorkai
Att leta efter skiljetecknet punkt i László Krasznahorkais prosa är också en sorts fjärilsjakt, lik den som pågår mellan pärmarna i hans nya roman.
Här finns förstås förhållandevis många, 27 stycken, men då härrör sig drygt hälften av dessa till försättsblad, citat och liknande. Efterordet är kort och lyder i sin helhet:
”Personerna och händelserna i boken är i minsta detalj ett verk av konstnärlig fantasi, alla likheter med verkliga personer, institutioner eller händelser är uteslutande ett verk av den nyckfulla slumpen.”
Jag vet inte det jag, för skildringen rymmer trots allt flera detaljstudier över Krasznahorkais egen flint och dito halvknasiga hårsvall. Må så vara att författaren här uppträder i åldrad upplaga, illa klädd, mjällande och utsöndrande en ”svag men tydlig, sur urinlukt”.
Skriva kan han inte längre, vill inte ens, men att sluta går inte heller.
Han stiger in i berättelsen på sidan 35, när han desperat och famlande efter livets och skrivandets mening hänger sig fast vid bokens egentliga huvudperson, András Papp, Bandi kallad, fjärilsforskare med anställning på Naturvetenskapliga museet i Budapest. I grunden är väl denne lika desillusionerad och hjälplös inför tillvarons tomhet som författaren, men har trots allt funnit en sorts ombonad trygghet i sin yrkesmässiga exil som samlare och ordnare av fjärilar:
”för honom var det enda fält där han kunde röra sig fritt den precisa vetenskapligheten, den beskrivande forskningen, påtagligheten i en makrovärld uteslutande byggd på empiri, den säkra mark av systematik, praktiskt fältarbete, sortering och de allra minsta delarna av samlandet, ja, detta lugnade honom”.
Inte blir författaren så mycket lugnare av en sådan praktik, men en skev vänskap växer fram. De beger sig ut i den ungerska terrängen med fjärilshåvar och glasburkar, spinner in sig i evinnerliga samtal om sådant som ordets förälskelse i verkligheten, denna ”mest passionerade, galna kärlek”, eller om de förunderligheter som blir resultatet om man drar kvantmekanikens grundteser till sin spets, som den smått utskällda Uppsala-professorn Maria Strømme härförleden.
Väl mycket av den varan blir det kanske, i alla fall för min smak, och främst är det i porträttet av Bandi som ”Ungerska nationens säkerhet” når upp till högsta klass. En plågad karaktär, men saktmodig och förnöjsam, stoiskt uthärdande den auktoritära museiledningens (läs Ungerns) ”strategiska metoder” för att stärka ”den nationella stoltheten”.
Jag gissar att författaren med sitt inledande citat ur Dostojevskijs ”Idioten” vill föra tankarna till den blide furst Mysjkin, men i och med fjärilarna anmäler sig också Nabokov som jämförelseobjekt. Stilistiskt har Krasznahorkai en hel del gemensamt med den fjärilsbesatte exilryssen, men jag tänker då främst på att den senare under en tid hade en anställning liknande Bandis, som fjärilsexpert på Museet för jämförande zoologi vid Harvard.
Slutet, när författaren utmattad efter en exkursion slagit sig ned i en campingstol vid Bandis bil, är mycket fint:
”han blickade länge efter gestalten som försvann bortåt, och tänkte ’du slår och viftar med din håv förgäves, allt är förgäves, kära vän, du har inte en chans, det har du aldrig haft i ditt liv, inte ens den futtigaste, för av dig, Bandi, och alla oss andra, kommer det aldrig att bli någon fjäril’. Han drog ett nytt bloss på cigarren, blåste mjukt ut röken och slöt långsamt ögonen.”
Punkt som synes, och en roman som tonar ut rent filmiskt, i en rökslinga och den svarta rymden under författarens ögonlock.
Café Bambino: Chrippa kräfta, problematiska labubus och Liberalerna ljög om strypning
Konstpodden I själva verket
