Den som sett Babylon Berlin känner igen sig
Harald Jähner lyckas fördjupa förståelsen av Weimartiden
Publicerad 2024-12-27
Hisnande tider. Livet i Tyskland 1918-1933
Vad ska man göra när hastigheten viner och marken skälver av motsättningar och undergångsstämningar? Kring denna fråga kretsar Harald Jähners nya populärhistoriska bok ”Hisnande tider. Livet i Tyskland 1918–1933”.
Den erfarne tyske publicisten fick sitt stora genombrott med ”Vargatider”, en mästerlig skildring av det ofta förbisedda första tyska efterkrigsdecenniet (1945–1955). Nu tar han sig i stället alltså an en av de mest omskrivna delarna av Tysklands historia.
Det förflutna framställs alltid med facit i hand, men Jähner vet att om man vill förstå Weimarrepubliken får man ändå inte utgå från dess undergång. Med hjälp av bland annat ikoniska bilder försöker han därför skapa ett panorama över hur perioden upplevdes där och då; fånga känslostämningar och foga samman dem med politiska konflikter. Se praktiker snarare än principer.
Konkret betyder det att republikens kaotiska tillkomst i första världskrigets skugga fångas i dialog med foton av socialdemokratiska sympatisörer som hurrande höjer sina hattar mot skyn och gatustridande spartakister i skydd bakom stora tidningsbalar.
Jähners initierade inramning är välbekant: hyperinflation, parlamentariskt trixande och de reaktionära frikårernas revanschism. Den ”överväldigande förändringslust” som tyskarna greps av exemplifierar han elegant men förväntat med funktionalistiska arbetarbostäder, hedonismen i Berlins exklusiva nöjespalats, den nya slanka, kortklippta och självständiga kvinnan, snabba bilar, kontorskomplexens födelse och konstens nya saklighet. Den som har sett ”Babylon Berlin” känner igen sig.
Bäst blir det när Jähner går på djupet och detaljrikt fogar samman stort och smått. Modedansen charleston blir till en spegling både av hyperindividualism och masshysteri. Tidningarnas radannonser fungerar som titthål till tidstypiska förhållanden: ”Hemkommen. Alois Feilchenfeld. Åtar mig alla slags murararbeten igen”. ”Kapitalist söker lönsam verksamhet, också inom film och varieté”. Här finns nöjeslystnad, längtan efter vardag och arbete och den sedelpresspolitik som belönade våghalsig belåning snarare än sansad sparsamhet.
Ibland överexponeras den ekonomiska elitens excesser, men Jähner påminner också om att flertalet tyskar trots alla Bauhaus-manifest fortsatte att inreda sina hem med tunga bruna möbler och inte deltog i inbördeskrigslika politiska stridigheter. Skickligt ställer han också tidens jakt på fysisk perfektion bredvid krymplingar och krigsinvalider.
När massarbetslösheten bredde ut sig i kölvattnet av den amerikanska börskraschen 1929 blev de radikalkonservativa kretsarnas kulturpessimism till allmängods. Plötsligt vältrade sig den nya människan i självömkan. Symptomen dämpades med en aktiv och aggressiv längtan efter renhet, tradition och ordning. Resten är som det brukar heta historia.
Att stämningarna och rörelserna som skildras samtidigt fanns på andra ställen i världen – vilket historikerna Klas-Göran Karlsson och Kim Salomon tydligt visar i sin bok ”1920-talet” – skyndas förbi. Till skillnad från många andra framgångsrika sakprosaförfattare lyfter Jähner dock föredömligt fram den forskning han gör bruk av.
Jähner är en enastående stilist, vilket förklarar varför han faktiskt lyckas fördjupa förståelsen av Weimartiden utan att säga särskilt mycket nytt. Han får läsaren att komma nära, våndas och vända blicken mot sig själv. ”Hisnande tider” är en påminnelse om historiens öppenhet. Weimarrepublikens öde var inte avgjort på förhand, utan avgjordes enligt Jähner av att allt för många tyskar gjorde avkall på tillitsfullt tålamod då demokratin behövde det som bäst. Det tål att tänkas på också i dag. Frågan är bara om det är tillräckligt?
Special: Scenkonstpodden Kritcirkeln gästar I själva verket
