Ursinniga dikter uppmanar till handling
Stavelserna i Shams diktsamling kippar, kryper och hostar sig fram
Publicerad 2025-08-09
”Ur” av Nioosha Shams
En möjlig definition av ordet ursinne är förstås att det är det ursprungliga sinnet: det första, själva grundtillståndet. Tanken slår mig när jag läser Nioosha Shams nya diktsamling. Den heter ”Ur” och inleds med smala torn av stavelser som bildar början till ett slags urberättelse: ”ur / berg / et / kar / vas / en / li / ten / bild / fram”.
Stavelserna på sidorna – nyfödda, långsamma – liksom kippar, kryper, hostar sig fram. Som på planscherna i skolan över evolutionens första stadier: små djur som sakta kröp upp ur havet. Det är en fin startscen, som slutar med en röst som ber som ett barn till sin förälder: ”berätta den en gång till”. Då rasar de långsmala stavelsetornen ut över sidorna. Bilden som karvas fram visar sig vara full av sprickor, och fram träder istället ett panorama över en odefinierad samtid genomsyrad av makt, våld och krig.
I ljuset av det pågående helvetet i Gaza är det ursinnig läsning - läsning som manar till handling
Ordet ”ur” är ju en synonym för klocka och i boken tickar ordet – lite som en metronom – som rytmiska påminnelser om tidens framfart. Ordet kan också kopplas till urkunden, eller sagan. På försättsbladet står tre rader på farsi som, får jag veta, motsvarar svenskans ”det var en gång”. Och rösten upprepar: ”kan du inte berätta den igen, en gång till?”
Omkvädet och omtaget fungerar som en motor för texten. Upprepningarna understryker det obönhörliga våldet, men spräcker samtidigt det avtrubbade vaneseende som är motsatsen till ursinne. Bokens jag är grandiost, utlevande, kameleontiskt. Men också delaktigt i en möjlig gemenskap, redo att ta kommando över den urspårade saga som gjort människorna till lydiga medlöpare. Definitionen av ursinne blir i sammanhanget hoppfull: en etisk möjlighet.
Detta att berätta en gång till innebär därmed att det går att göra på andra sätt: att syna sprickorna och karva nya bilder. Boken är på det sättet både ett raseri över sönderfallet och ett övertygande krav på en annan ordning. Som Shams skriver har det funnits en tid innan biljettkontrollanter, ordningsvakter och polishundar. Innan ”dom eller upprättelse”, ”rättfärdighet eller hädelse”, ”förbannelse eller välsignelse”, ”kedjor eller befrielse” – ”hur underbart var inte det”?
Under läsningen kommer jag att tänka på Gunnar Ekelöfs dikt ”Dedikation” från 1934, vars avslutande rader siar om en tid då den falska oskulden ska skändas, de vackra fasaderna skövlas, grifterna vitmenas och skrifterna utplånas. Hos Shams klingar dock den ekelöfska yran av. Precis som i hennes hyllade poesidebut ”Teshne” (2024) pockar språket på uppmärksamhet genom ett flöde av sinnliga bilder, som att ”vinet halkar runt som smör i munnen”. Men där ”Teshne” slutade i euforisk glupskhet slutar ”Ur” i den totala förödelsen. På sista sidan upprepas som ett mantra: ”alla barn har blivit lik”.
I ljuset av det pågående helvetet i Gaza är det ursinnig läsning - läsning som manar till handling. Till, som det heter, ”att karva nya ord i stenen”. Vilka ord? Den frågan lämnar Shams till läsaren att utröna.
Nioosha Shams är kritiker i Aftonbladet och gästrecenseras därför av Hedvig Ljungar, kritiker i Svenska Dagbladet och doktorand i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet.
