Alex Schulman har valt en ny version av sig själv
Våldet ruvar under ytan i romanen
Publicerad 2025-08-22
”17 juni” av Alex Schulman
Vuxna begår ständigt överträdelser mot barn. De försummar, kränker och manipulerar dem. Många har erfarenheter av hur någon vuxen under uppväxten använt sin vuxenmakt på ett sätt som inte går att glömma. Hos författaren blir den svarta barndomen potent, litterärt stoff. I Sverige finns i dag ingen mer karismatisk berättare inom denna kategori än Alexander Schulman.
Litteraturhistoriskt ingår han i 2000-talets ”verklighetslitteratur” som kännetecknas av upplösta gränser mellan fakta och fiktion, verk och person, och en efterföljande härva av etiska och litterära omförhandlingar. Med hjälp av sitt familjeträd har Schulman karvat ut en egen nisch inom denna strömning. Böckerna finner särskild laddning genom ett återkommande persongalleri av generationer av kända och framstående gestalter inom den svenska offentligheten. Från Sven och Karin Stolpe, till Allan och Lisette Schulman, och Amanda och Alex Schulman själv.
Visserligen finns ytterligare släktingar att skriva om, som Karin Stolpes föräldrar, Hans von Euler (Nobelpristagare och aktiv nazist) och Astrid Cleve (Sveriges första kvinna att disputera inom naturvetenskap), men Schulman har denna gång valt en ny version av sig själv till huvudperson. Ett ”skuggjag”, döpt till Vidar och förklarad i en intervju med Bonniers bokklubb som ”den jag kunde ha blivit om jag inte träffat Amanda”.
Vidar arbetar som lärare, men håller efter misshandelsanklagelser på att förlora förståndet och jobbet. En konfrontation med en våldsam elev triggar en blackout. Tvångsmässigt förföljer Vidar eleven för att ta reda på vad som hände. Samtidigt hittar han en möjlighet att ringa tillbaka i tiden. Telefonsamtalen går till en enda dag i det förflutna som han maniskt börjar att kartlägga.
I allt väsentligt delar skuggjaget Vidar barndomsupplevelser med författarjaget Schulman. Pappans bortvändhet, mammans alkoholism och destruktivitet, sommartorpet i den värmländska skogen med dess fotbollsplan, blåbärsmackor, grodyngel. Samma skärvor av händelser och symboler som i författarskapet gång på gång fogas ihop, som vore det möjligt att för varje försök komma lite närmare något – men vad? Sanningen? Den konstnärliga visionen? Lösningen?
Schulman förnyar sig i ”17 juni” främst genom formen, som är lätt spöklik och utgår från tankeexperimentet att det går att återuppleva och ingripa i det förflutna. Enligt författaren kommer inspirationen från dikten ”Hålla honom kvar” av Bruno K. Öijer, men greppet för också tankarna till samtida sf-berättande som tv-serien ”Black mirror” och noveller av Ted Chiang.
När det fungerar som bäst är det ett elegant, indirekt sätt att gestalta som dessutom reflekterar minnets opålitlighet. Det Vidar hör genom telefonen leder till inre föreställningar av miljöer, föremål och händelser, som han sedan kan utforska genom erinringar och associationer. Effekten är filmisk och påminner till exempel om klassikern ”Memento” (2000), där det förträngda successivt avtäcks genom glimtar och ledtrådar för att till sist kulminera i en smärtsam upplösning.
Det görs med en stil som är stämningsdriven och väl avvägd, punktvis koncentrerad. Under ytan ruvar våldet och bryter ofta igenom i språket. Årstaviken är ”nattsvart, ett Titanic-vatten”, några radhus från trettiotalet ”ursinnigt renoverade”, ett blåmärke ”glöder som norrsken”. Schulman kan balansera bildspråk såväl som patetik, däremot finns här ingen ambition att kontrastera svärtan med humor.
Formen är omsorgsfullt slipad, men varför har Schulman valt den? Förmodligen för att det genom denna form går att undersöka en populär psykologisk trop. Nämligen den som säger att du kan bearbeta de känslomässiga behov som inte blivit tillgodosedda i barndomen genom att nå fram till ditt eget inre barn, trösta det, ge det upprättelse: det var inte ditt fel, du är värdefull. Vidars telefonsamtal till sin barndom är därmed kongenialt med bokens ämne, men samtidigt grunt, närmast duktigt, och väcker misstankar om att boken kommit till som en läxa inför ett terapitillfälle. Betydligt mer intressant är i så fall att Schulman utifrån sommartorpet i Värmland, i ett gränslöst, närmast gotiskt experiment, har låtit bygga ett eget vuxendockskåp!
Författaren Gro Dahle, som gjort sig känd för att genom bilderboken skildra föräldrars övergrepp mot barn, brukar säga att hon skriver för att dessa barn ”ska känna sig sedda, så att de inte känner sig så ensamma.”
Det går att läsa ”17 juni” som en partsinlaga för barnperspektivet, som tröst och igenkänning för ledsna vuxna. Men Schulmans outtröttliga klippande och klistrande i den egna mytologin får dessvärre det allmängiltiga att blekna. Han är inte ensam om att berätta samma berättelse om och om igen (Vigdis Hjorth gör det också), men det blir ett problem att läsaren inte bara känner igen sig, utan får leta länge bland skärvorna efter något som hen inte stött på förut. Som vanligt lämnas man kvar med den Schulmanska paradoxen: ursinnet över andra människors misstag och svagheter, begäret efter att själv bli förstådd och förlåten för sådana misstag och svagheter. Hur kunde ni göra så här mot mig, så att jag blev som er?
Jag ringer en version av mig själv som ännu saknar förförståelse för detta författarskap för att fråga hur ”17 juni” står sig som roman i egen rätt, men frågan faller på sin egen orimlighet. Ingen i det här landet kommer att läsa boken så, dess mening är avhängig Schulmans större offentliga projekt. Det är detta som gör hans litteratur till ”verklighetslitteratur”. Ur det perspektivet tillför ”17 juni” ganska lite och är som bäst en ”minor Schulman”.