Barnfängelser visar att samhället misslyckats
Den nya strafformen kommer att drabba särskilt utsatta barn
Om ett år ska Sveriges första barnfängelse öppna. Lagom till sommarlovet nästa år ska alltså de första barnen mellan 15 och 17, enligt planerna, börja befolka de första av Kriminalvårdens nya specialanstalter.
De blir i så fall inte de första barnen i Sverige att sitta i fängelse. Redan nu har ett mindre antal tonåringar dömts till långa fängelsestraff som avtjänas i Kriminalvårdens regi. Men de nya barnanstalterna markerar ändå ett enormt skifte i svensk politik. Tidigare har det rått konsensus om att barns hjärnor och konsekvenstänkande inte är färdigutvecklade. De teorier om nyttan med straff som florerar i kriminologiska sammanhang går inte att rakt av översätta till barn, inte heller ansvarsutkrävandet. Det är därför vi över huvud taget har en straffbarhetsålder. Barn har också andra behov och rättigheter än vuxna, allt ifrån en trygg anknytning till en föräldragestalt till rätt att få en utbildning.
Fängslandet av barn i Sverige kommer dessutom i oproportionerligt hög grad innebära att barn med funktionsnedsättning hålls frihetsberövade. Det är vanligt med exempelvis adhd, autism eller intellektuell funktionsnedsättning bland barn som misstänks och döms för brott, delvis för att den organiserade brottsligheten särskilt riktar in sig på att rekrytera dem. Det rör sig alltså om barn med stort behov av stöd.
Barnfängelserna är därför symptom på ett fundamentalt misslyckande.
Om skolan inte fungerar utanför murarna, varför övertalas vi att tro att den skulle göra det på insidan?
En vuxen person i fängelse kostar 3 773 kronor per dygn, enligt Kriminalvården. Placering av en ungdom inom sluten ungdomsvård kostar enligt Statens Institutionsstyrelse 10 950 kronor dygnet.
Om vi leker med tanken att ett fängslat barn alltså kostar minst 5 000 kronor per dygn, men antagligen mer, blir det över 1,5 miljoner kronor per år. Men alla typer av reformer eller kostnader för att förhindra att barnet hamnar där tycks i dagsläget vara politiskt omöjliga.
De flesta är överens om att barn som hamnat i en situation där de genomfört grova våldshandlingar måste hanteras på ett bättre sätt än det nuvarande. Många hamnar i dag på SiS-hemmen, som har omfattande problem med våld och övergrepp. Men att det plötsligt finns medel att bygga särskilda fängelser åt dem, men absolut inga pengar till bättre skolor, bostäder, assistans, specialpedagoger och barnbidrag är en medveten politik.
Barnen ska dessutom placeras i en kriminalvård som befinner sig på bristningsgränsen. På vuxenanstalter har dubbelbelagda celler och avskaffad rehabilitering för att förbereda för utslussning i samhället blivit vardag, när straffskärpningspolitiken fyller fängelserna snabbare än vad nya hinner byggas. Är det någon som tror att barnfängelserna kommer att kunna erbjuda barn som utövat grovt våld en möjlighet att rehabiliteras, läka det som hänt och ordna en fungerande skolgång? Om skolan inte fungerar utanför murarna, varför övertalas vi att tro att den skulle göra det på insidan?
Kriminalvården begärde, när förslaget började diskuteras, att få till år 2028 på sig för att över huvud taget ha möjlighet att genomföra uppdraget. Riksdagen väntas dock rösta igenom det förslag som ligger i september i år, vilket innebär två års mindre tid att förbereda sig än myndigheten önskade sig. Priset för den förda politiken betalas framför allt av funktionsnedsatta barn ur den icke-vita arbetarklassen.