Man ska faktiskt inte bli mätt av en vräkig bulle
Gustav Bergströms bok om hembakat är folkbildande och underhållande
Publicerad 2026-04-12 05.00
”Välkommen på kaffe!” av Gustav Bergström
Ät hur mycket du vill för 70 kronor! Överdådet på bordet kändes i namnen: pariservåfflor, brysselkex, rullrån, wienerkammar, solskenskaka, mandelmusslor … Den lokala Röda korset-kretsen bjöd in till mitt livs första kafferep och jag var djupt imponerad. Varje kaksort självklar; gräddad och äten oändligt många gånger. Motsatsen till de generiska kedjornas saltade pistagesemlor och enorma kanelbullar.
Man ska faktiskt inte bli mätt av bullen, ”den är som en ouvertyr till en opera” som Gustav Bergström skriver i ”Välkommen på kaffe!”. Titeln låter retro. Så retro att det är en titel från en handbok i kafferepsetikett, utgiven 1935. Du kan ha sett den på Erikshjälpen bredvid ”Carl Butlers kokbok”, ”Sju sorters kakor” eller gamla nummer av Husmodern och Allers.
Bergström bjuder dock inte bara på kakrecept utan också på sex olika dukningar. Dessa dukningar, eller scener, från hans norrbottniska släktgård med omgivningar inkluderar till exempel Kaffe och Cadillac, Kyrkkaffe i kyrkstugan och Högtidskaffe i salen.
Som ett förtrollande folkhemsväsen poserar författaren i motljus bland ängsblommor, bredvid ett gammalt vrålåk, i salongen med rituellt utplacerade silverkannor, virkade mellanlägg och risservietter. De totalt fyrtiosex recepten introduceras med trevliga små texter om bakverkens historia och egna minnen av en svunnen tid då folk mest ”snippade förbi” och fikade hos varandra.
Det var omkring sekelskiftet 1900 som arbetarklassen fick råd att baka. Sverige gick mot ljusare tider. Det vita brödet ersatte det grova, priserna på smör, socker och kaffe sjönk. Vibeke Olsson Falk har i sin historiska romansvit om Bricken på Svartvik minnesvärt skildrat hur det åtråvärda vetebrödet börjar bakas till vardags hos de hårt exploaterade sågverksfamiljerna i Sundsvall. Det stod för framtidstro.
Under 1930–50-talen växte en kaffebrödskultur fram. Nya småkakor uppfanns och döptes efter aktuella fenomen och tekniska genombrott som jitterbuggare och radiokaka. Samtidigt utgavs många, många samlingar av kakrecept.
… som i avsnitten ”Bakutensilier” och ”En titt i mina skåp” som handlar om kakspritsar, mandelkvarnar och olika kaffeserviser
Höjdare ur dessa receptsamlingar, från ökensand och toscamazariner till sans rival, är basen i Bergströms smakliga moralkaka. Budskapet är att gammeldags fika har något att erbjuda oss i dag. Det handlar om restaurativ nostalgi – en längtan efter att återställa något som varit. Men vad?
Läser man mellan raderna: det genuina och mellanmänskliga, men också förutsägbarhet och ordning. Det är som om tingen i sig själva bär på en moral, som i avsnitten ”Bakutensilier” och ”En titt i mina skåp” som handlar om kakspritsar, mandelkvarnar och olika kaffeserviser. Bergström skriver in sig i den kritiska strömning av influerare som bjuder lågmält motstånd mot globalt likriktad konsumtionskultur, slit och släng, evig tidsbrist och påtvingad valfrihet. Motkrafterna till kris, krig och okontrollerat kaos finner de i det lokala, återbrukade och djupt rotade. Samma idéer kan spåras i nyutkommen handbokslitteratur om självhushållning, beredskapsodling och byggnadsvård.
För det handlar inte bara om kakor värda att bevara, utan också om köken de bakas i och lägenhetshusen som rymmer dessa kök. Under sitt sociala medier-alias ”Rävjägarn” rör sig Bergström mellan platser som Vimmerby, Skövde och Bagarmossen för att antingen klaga på vårdslösa renoveringar eller lyriskt recensera funkisfasader, tandfrisbalkonger och snygga portar i senmodernistisk stil.
Även om aliaset ”Rävjägarn” för tankarna till landsbygd, skrönor och homosocial manlighet, är Bergströms aura snarare mångsysslande Södermalmsdandy ur generation X. Men låt dig inte luras. Det är maskulinitet som skapas här – genom hantverksfärdighet, fackkunskap och omsorg om gamla föremål och fordon.
Det säger jag djupt inifrån den ”spanska vindtårtans” kaninhål
Att Bergströms bakande vilar på en kvinnlig tradition framgår dock tydligt, och pareras genom smakfulla referenser till tanterna som inspirerat längs vägen. Ändå finns förstås risken att han andlöst lyfts till skyarna som nån sorts bakande Ernst-man. Låt mig därför säga redan nu att en kritik jag har mot boken är att det ibland saknas feminin finess i bakverkens estetik.
Under Bergströms ljusa barndomsminnen anas den tid som folkhemserans kvinnor lade i hemmet och vid spisen, men också spår av konformism och social kontroll. Reglerna för kafferep återges med mild ironi, men känns likväl kvävande. Sitta placerad efter rang och äta bakverk som även dessa är rangordnade efter finhet: vetebröd först, därefter småkaka, bakverk och sist tårta. Alla minns den som gör fel. Jag börjar under läsningen förstå radikaliteten i den kafferepsscen där Pippi Långstrump (utkommen 1945) vägrar lystra till att ”lillturen kommer sist” och kör huvudet i gräddtårtan.
Men recepten lockar verkligen till bakning och bilderna är en fest. Det säger jag djupt inifrån den ”spanska vindtårtans” kaninhål och med långt gångna planer på att loppisfynda ett tårtfat på fot av pressat glas. Till de av Bergströms bakverk som har stjärnkvalitet skulle jag – förutom den barockspritsade vindtårtan med kanderade violer och rosenblad – vilja föra gräddfyllda petit choux-svanar och friterade anisbröd. Visserligen gryr en ful misstanke om att ”Bregottkakor” funnit sin väg in i boken på sentimentala grunder (sentimentalitet är en överskattad ingrediens inom kokboksgenren), men på det hela taget finns här all inspiration som behövs för att baka sju sorters kakor sex gånger om. I dessa renlevnadstider måste man särskilt uppskatta den fördomsfria inställningen till att plocka fram cigaretter till tårtan.
En brygga mellan stad, landsbygd och generationer
Vid sidan av den lilla bristen på fingertoppskänsla i tårtdekorationerna anar jag två möjliga – allvarligare – invändningar mot Bergströms projekt. Nämligen att det uppfattas som 1) hipstrig livsstilseskapism för den kulturella medelklassen. Typ: vem har tid att baka sju sorters kakor, plats för tio kaffeserviser och ekonomisk möjlighet att välja det ”lilla livet”? Eller 2) reaktionär ideologi som frossar i svenskhet, och som därmed är uteslutande, kanske indirekt främlingsfientlig!
Båda invändningarna tycker jag går att avfärda som den tjattrande klassens ängsliga navelskåderi, alternativt ren snålhet.
Det här är nämligen en riktigt bra kokbok, inte bara för att recepten är goda, utan för att den erbjuder det som många i dag på allvar hungrar efter: En brygga mellan stad, landsbygd och generationer.
I ”Välkommen på kaffe!” finns en folkbildande och underhållande röst som – utan att besserwissra sig – begripliggör det förflutna och lyfter fram det som var bra för oss okunniga millennials och yngre. Det hade kunnat stanna vid trygghetsfantasi, men framstår i stället som en ganska uppmuntrande uppmaning till att ta hand om det som finns, bry sig om andra och skaffa lite karaktär.
Var finns den sortens karaktär i dag? Det är lokalt föreningsliv och Röda korset-tanter som bakar för att kunna erbjuda gratis fotbollsträning, förgylla ett årsmöte i bygdegården och bussa nyanlända till simhallen. Det är i deras sockenbastu och på deras studiecirklar som kunskap förs vidare, tillhörighet skapas och det sociala kittet som får oss att må bra uppstår. Sverige behöver fler som bjuder på kaffe och hembakat, och färre självupptagna konsumenter.
Malin Nauwerck är medarbetare på Aftonbladet kultur samt forskare i litteraturvetenskap, verksam vid Svenska barnboksinstitutet.
