En feelgoodkomedi om näthat och Metoo
Man måste ändå älska ett godmodigt fuck you till samtiden
Uppdaterad 2026-03-10 | Publicerad 2026-03-09
”Kära kräk” av Virginie Despentes
En avdankad författare skriver ett äckligt inlägg på Instagram om en åldrad skådespelerskas kropp. Skådespelerskan skriver ett rasande svar. En filterlös bloggerska med psykiska problem anklagar författaren för sexuella övergrepp. Sen kommer covid och alla isoleras. Visst låter det upplagt för apokalyps? Den sociala malström som Virginie Despentes är så skicklig på att skildra.
Men ”Kära kräk”, i fin översättning av Marianne Tufvesson, är inte det man först tror. Oväntat utvecklar sig denna brevroman till en gryningsljus berättelse om att bryta med sina missbruk: av heroin, sprit, likes, filmroller och testosteron. Kanske rentav till en utopi om Metoo. För en mejlväxling inleds: först hatisk, sedan fientlig, efter det uppriktig och slutligen – vänskaplig. På så sätt öppnar romanen en nödutgång i den självuppfyllande profetian som börjar med toxiska algoritmer och slutar med inbördeskrig.
Författaren Oscar är en klassresenär som gjort succé med sina böcker, men börjat gå på tomgång. Han är jobbig som ett duggregn, men också förmögen till självkritik, och kanske kan man känna igen en Édouard Louis i honom.
Skådespelerskan Rebecca är från samma småstad och sjuder av ett muntert raseri. Hon förkroppsligar ett berömt påstående från Despentes feministiska manifest ”King Kong Theory”: ingen tid har krävt sådan underkastelse av kvinnor inför estetiska diktat, samtidigt som den erbjudit en så stor intellektuell rörelsefrihet. Rebecca har hängivit sig åt operationer, droger, sex, despotiska regissörer – men samtidigt bevarat sin inre frihet.
Bloggerskan Zoe beter sig ömsom som en revolutionär, ömsom som en exhibitionist – en produkt av 2015-andan. Hon är romanens svagaste länk, men när hon hamnar på psyket efter en hatstorm på nätet får hon fler nyanser.
Despentes har en märkvärdig förmåga att skriva fram samtiden genom att stirra in i ett mörkt hörn av den. Bäst lyckas hon i sin trilogi ”Vernon Subutex” där fildelningssajten Napster välter en legendarisk skivbörs för undergroundmusik och gör dess ägare hemlös, varpå en skarp underifrånskildring av det franska klassamhället och subkulturernas död följer. Någon stor stilist är hon inte: böckerna återger mer än gestaltar, meningarna vältrar sig fram och är fulla av utrop. Men hon har en säregen förmåga att stoppa in stora stycken rå samtidshistoria, ungefär som Henrik Bromander i Sverige.
Vi lever i en polariserad tid, vilket inte alls är så problematiskt som det ofta framställs
I Frankrike kallas hon ofta för en ”kvinnlig Houellebecq”; en begriplig, men i grunden missvisande jämförelse. För även om båda skriver fram en förbittrad svada har Despentes inget av Houellebecqs misantropi i sig – bakom texterna döljer sig en vattenkammad humanist.
Efterhand får Oscar Rebecca att börja gå på NA-möten. Hon har en inre lyskraft som är rätt oemotståndlig. Även Oscar har ett inre ljus: en bit in i romanen erkänner han sitt hotfulla beteende mot Zoe. Kanske ingen våldtäktsman, men inte heller ”offrad på feminismens altare”. Själv misstänker jag att Oscar – som framstår som en i grunden rätt hygglig typ – bara kan skrivas fram av en författare som Despentes, som själv har blivit våldtagen i ungdomen. Någon förlåtelse från Zoe får han inte, men under romanens gång inser han att det inte är rimligt att begära heller. Vi lever i en polariserad tid, vilket inte alls är så problematiskt som det ofta framställs. Däremot är det bekymmersamt att en svartvit människosyn präglar tidsandan: eländiga, metafysiska begrepp som ”godhet” och ”ondska” har dammats av. ”Kära kräk” visar att även sorgliga människor kan ta sig i kragen.
Jag blir mera rörd än golvad av ”Kära kräk”. Visst är det något lite programmatiskt med dess humanistiska credo att det döljer sig en komplex människa bakom varje skrivbordskrigare. Och visst känns det bitvis påklistrat med alla janusansikten. Men ”Kära kräk” är en feelgoodkomedi om näthat och Metoo. Frågan är om en sådan bok skrivits tidigare? Ett godmodigt fuck you till samtiden måste man ändå älska.
Rasmus Landström är Aftonbladets litteraturredaktör.
