Att vilja bli frisk och ändå inte vilja äta
Serieromanen ”Hunger” är både specifik och allmänmänsklig
För bara någon vecka sedan blev programledaren och poddaren Amie Bramme Sey anklagad för att trigga ätstörningar när hon skrev på sociala medier att hon vill träna bort graviditetskroppen inför sommaren. Reaktionerna må ha varit missriktade, men de förde upp ätstörningar i det offentliga samtalet för en kort stund. Det gjorde också förra årets SVT-serier, ”Smalast vinner” och ”Starkast vinner”, om tjejers respektive killars ätstörningar.
För några år sedan, hösten 2022, utspelade sig en rätt så hätsk debatt om ätstörningar, litteratur och kultur. Sara Meidells ”Ut ur min kropp” anklagades för att vara ett ”reklamblad för anorexi” och författaren fick försvara sig i olika medier, bland annat här i Aftonbladet kultur. Debatten blev principiell och kom mest att handla om ifall viss litteratur kan anses farlig och inte värd att skrivas. Djupast grävde enligt min mening Lotta Ilona Häyrynen som på Arbetets kultursida gjorde tydlig skillnad på bok och lansering.
Jag påminns om diskussionen när jag läser Siri Lidbecks serieroman ”Hunger” (Kaunitz-Olsson). Den är på flera sätt en typisk debut i seriegenren: självupplevt, mörkt, utlämnande. Ingen kan anklaga Lidbeck för att teckna reklamblad för anorexi, här finns 400 sidors svärta.
Det finns en närvaro och en noggrannhet i teckningsstilen, med gråskalan i behåll och där fotografens känsla för beskärning kommer fram: en växling mellan nära och långt bort, där perspektiven ibland blir just som fotografiska snapshots. Berättelsens tyngd markeras ibland med ännu mer svärta. Partier där bilderna får ta plats och tala utan en massa ord är flera och markerar det där andlösa, hjälplösa, tillståndet: hur, hur fan ska det här gå?
”Hunger” berättar i återblickar från olika platser och tider, barndomens Lund med mobbande klasskamrater och oförstående vuxna, tonårsångesten och självskadebeteendet. Och så kontrollen av maten, motionen. Vi följer vår sargade huvudperson till fotoskolor i Köpenhamn och Göteborg, till anorexiklinikerna, till terapisamtalen som inte leder någonstans. Till bättre perioder och sämre. Till serieskolan i Malmö som till slut blir en befrielse. Man kan absolut ana på fler än ett sätt när man sitter med boken i handen eftersom själva boken betyder att det kreativa skapandet har lyckats – och att serieskolan skildras som att komma hem till en trygghet.
Anorexia är ofta en långvarig och återkommande sjukdom. Och vi omges alla – särskilt kvinnor – av krav att vara smala, vältränade, behärskade och med kontroll över våra liv. Självsvält är på det sättet i linje med idealen, men går för långt och fördöms i en värld där sjukdomar anses möjliga, rentav enkla att undvika. Siri Lidbecks serieroman skildrar på ett utlämnande sätt hur processen ser ut och varför det är så svårt att bli frisk. Att både vilja bli just frisk och att ändå inte vilja äta. Att räkna och räkna på kalorier och föredra ensamhet framför ett par öl med nya bekanta. ”Hunger” blir, som titeln också säger, både en specifik berättelse och något allmänmänskligt.
Ulrika Stahre är redaktör och kritiker på Aftonbladet Kultur, ansvarig för konstbevakningen.
