Det blir lite väl mycket misär att hålla koll på
Bilderna skaver men på fel sätt i Adrian Pereras ”Jag firar inte i år”
Publicerad 2025-02-18
”Jag firar inte i år” av Adrian Perera
Adrian Perera debuterade med ”White monkey” år 2017. Årtalet är viktigt, eftersom man har lätt att förstå uppmärksamheten den rönte i Finland då, under identitetspolitikens glory days. Den blev något så ovanligt som en omtalad diktsamling, och vann Svenska Yles litteraturpris.
I dag framstår boken, med dess teman om välmenande rasism och att känna sig som en främling både i Finland och Sri Lanka, som stundtals övertydlig och omsprungen av författare som vässat tekniken. Exempelvis finns ett återkommande grepp där författaren blir intervjuad av en huvudet-på-sned-journalist, som säger saker som att i hennes skolklass fanns inga rasister, alla behandlade ju den enda invandraren som en gullig liten maskot. Plats för 2017-läsaren att skaka på huvudet.
”Jag firar inte i år” beskrivs som Pereras återkomst till poesin efter tre romaner. Mycket har hänt i världen sedan 2017. Allt är inte av godo (kanske nästan inget), men övertydligheterna har slipats bort. Här är berättaren intagen på ett sanatorium. Det finns ett ”före” och ett ”under” sanatorievistelsen, och vad som har lett fram till alltsammans tycks vara att berättaren och hans fru fått barn. Sonen är inte frisk, om man nu ska tolka texten bokstavligt. Vill inte peka och inte prata. ”Folk vill inte ha barn, folk vill ha förändring”, som det lakoniskt konstateras.
Samtidigt finns en mamma som även hon i allt högre utsträckning börjar likna ett barn, med tilltagande demens. Perera har ofta använt sig av autofiktiva inslag. Här heter det att han har ”skrivit fyra böcker varav den första var bra”. Modersfiguren är också den mest återkommande karaktären i författarskapet, och med allt detta i åtanke känns det nästan överflödigt att skriva att berättaren inte heller mår särskilt bra. Men när han kastar sig ut från ett fönster i sanatoriet börjar det bli lite väl mycket misär att hålla koll på.
Det är en kort bok, så pass kort att man kan unna sig den ovanliga recensentlyxen att läsa två gånger. Tyvärr underlättar det inte särskilt mycket. Bilderna skaver, men på fel sätt: ”Och se: här kommer ett gojibärsbarn med händerna fulla av kamera, kakao, grillkorv / och säger ’Jag älskar inte dig’”. Jag ska villigt erkänna att jag inte har en aning om vad det betyder. Och man behöver inte alltid ”förstå” diktsamlingar. Man kanske inte ens ska göra det. Men att hamna i det tillstånd där man desperat försöker lista ut vad dikterna betyder, vad de vill säga, kan också innebära att de inte inger en känsla. Det är en annan sak.
Bäst fungerar de raka, skoningslösa utsagorna från vårdpersonalen. ”Vilken fin skallform”, säger någon. ”Det är inte alla barn som vill peka på saker”, säger en annan. Det finns spår som hade kunnat vara genuint drabbande om de renodlades, som att vara ofrivilligt föremål för andras skräckfyllda sympati: ”Det är därför han numera hatar sig själv: han hatar hur han och sonen ger orsak till förtröstan”. Men detta är bara ett av för många spår, som dessutom vacklar i hur de ska komma till uttryck – vardagsrealism, surrealism, språkmaterialism. Lite övertydlighet hade faktiskt inte skadat.
