Boken är värd alla sina utmärkelser och priser
Magnhild Haalkes roman var före sin tid
Uppdaterad 2025-02-18 | Publicerad 2025-02-17
”Allis son” av Magnhild Haalke
När jag var barn hade jag en mycket värdefull anteckningsbok där jag samlade egendomliga ord, gåtor, existentiella frågor och intervjuer med mina vänner. När jag en vacker dag tappade bort den var det som om hela min värld gick under. Samma sak händer den lille pojken i den norska författaren Magnhild Haalkes förunderliga roman ”Allis son” som nu kommit i en elegant översättning av Helena Hansson.
Elling, som barnet heter, är ett stökigt underbarn à la Emil i Lönneberga som ständigt hamnar i bråk med sin mor Alli. Men här finns det ingen far som skriker Eeeeemil! Fadern är så gott som frånvarande, alltid ute på månadslånga resor och när han kommer hem vill han ha lugn och ro. Elling har bara en fast punkt i livet – sin blåa anteckningsbok. Han samlar hela världen i den. Men en vacker dag kastar hans mor häftet i brasan, eftersom hon inte står ut med hans besserwisserattityd längre. Våldet som tidigare trappats upp blommar nu ut och får ett ödesdigert slut.
När jag lägger romanen ifrån mig inser jag att Haalke har hållit mig i ett järngrepp från början till slut. Sist jag kom så nära ett barn var i min ungdomsläsning av Charles Dickens ”Oliver Twist”. Jag förstår varje sturskhet, varje vilja till hämnd, åtminstone till en början. Även modersgestalten är skickligt skildrad i sin villrådighet. För vad gör man med ett barn som inte är som alla andra? I moderns fall är agan den enda lösningen. Hon hoppas att det kan skrämma honom till rätta.
Men ett barn som är rädd för en förälder kan inte lita på föräldern, och om det inte kan ha någon tillit kan det heller inte lära sig något från föräldern. Alla förvandlas till monster. Men vems fel är det att historien slutar som den gör? Efter lite efterforskning upptäcker jag att boken bygger på en sann historia.
Haalkes gammalmodiga, vackra språk liknar ibland Selma Lagerlöfs mustiga berättarstil, ibland Moa Martinsons patosfyllda humor. Romanen kan både läsas som en antipedagogisk saga och en sociologisk thriller. När romanen kom ut i Norge 1935 översattes den till 17 språk och fick en rad utmärkelser och priser. Jag kan förstå varför, för den är på många sätt före sin tid. Norge var först i världen med att förbjuda lärare att använda våld mot barn i skolan, och de lagstiftade om detta redan 1936. Jag kan inte låta bli att tänka att det var mycket tack vare Haalkes roman som lagen infördes.
I vår tid hade föräldrarna fått avtjäna fängelsestraff och Elling hade garanterat fått diagnosen adhd och fått hjälp genom livet. Jag vet inte varför jag känner mig så nära Elling. Kanske för att jag själv var rätt så världsfrånvänd när jag var liten. Men jag tänker att alla vi som skriver, som haft en Elling inom oss och försökt skapa en egen liten värld, känner igen oss i ”Allis son”. Elling vände sig till skrivandet, vilket ju är en sublimering av våldet, om något. Men inte ens det fick han ha för sig själv. ”Du har förstört mig du!” skriker han brådmoget till Alli. Men frågan som aldrig ställs är – vem förstörde Alli?
Café Bambino: Det är tjejernas fel att fascismen är tillbaka
