Till slut blir det för många trådar som hänger lösa
Lydia Sandgren är skicklig men romanen är överlastad
Publicerad 2025-09-12
”Artens överlevnad” av Lydia Sandgren
Vart ska romanen ta vägen? Mot ”verkligheten”, via dagboksformen? Mot det strömlinjeformade ljudboksformatet? Eller in i det politiska engagemanget och idén om ”motstånd”? Frågan, och svaren, genomsyrar många av de senaste årens listor och debatter, även när det inte uttalas. Som den debatt Lydia Sandgrens debutroman ”Samlade verk” väckte för fem år sedan: var den verkligen så bra? Eller mest provocerande konventionell?
Om det fanns en litteraturhistorisk dimension i det ifrågasättandet – får man verkligen skriva som om modernismen aldrig ägt rum? – kan man säga att Sandgren ställde en motfråga: varför fastna i autofiktion, metaspråk och andra manér när Balzacs recept fortfarande fungerar? Ja, det är en tillspetsad karakteristik, men ”Samlade verk” hade mer gemensamt med ”Förlorade illusioner” och ”Buddenbrooks”, än med ”New York-trilogin” eller ”Autisterna”. Och det var sannolikt förklaringen till dess framgång.
Titeln på den nya romanen, ”Artens överlevnad”, indikerar att Sandgren själv brottas med större frågor än de estetiska – om det nu inte är romanens överlevnad som åsyftas. Den som läste ”Samlade verk” kommer hur som helst att känna igen sig: återigen handlar det om manlig vänskap, gåtfulla kvinnor, kärlek, konst och bångstyriga genier. Miljöskildringen är noggrann (åtminstone beträffande Göteborg), tidsmarkörerna många, persongalleriet omfattande och hela bygget är uppspänt mellan olika tidsplan.
Ett spår kretsar kring Alice Hedström, dotter till en rik byggmästare i Göteborg. Det är tidigt på 1970-talet, hon hänger i stadens vänsterkretsar, studerar lite håglöst – litteraturvetenskap och svenska – och kämpar med ett halvhjärtat kärleksförhållande. Innan hon reser till Rom och träffar den italienske stjärndirigenten Enzo Viera som hon gifter sig med. Det andra spåret utspelar sig mestadels i nutid och berättas av Karl Hillberg, lärare och författare som får i uppdrag av Alice att skriva en biografi om hennes nu avlidne make.
Upplägget innebär att romanen blir en katt och råtta-lek med sig själv: i ett kapitel får vi följa Alice i 1970-talets Göteborg, i nästa Karls vedermödor med att pussla ihop hennes och makens liv i New York några decennier senare. På det viset lyckas romanen suggerera fram en förväntan om att det någonstans på dessa 777 sidor finns en hägrande sanning, ett svar som kommer att transcendera alla triviala detaljer.
Den suggestionen bär långt. Sandgren har en sällsynt förmåga – lite i stil med Klas Östergren när han är som bäst – att öppna ett slags magi i det vardagliga, att förvandla det svartvita – ett seminarierum på 1970-talet, en mellanstadieklass på 1990-talet, ett möte i en nergången gillestuga – till färgfilm.
Men denna färgstarka realism har också en baksida. Vem minns egentligen vilken kebabsås man valde en specifik kväll för tjugo år sedan? Och hur viktigt är det? I stället för att producera verklighetseffekt – för att tala med Roland Barthes – är det som att minnesbildernas alla detaljer till sist framstår som det de är: överlastad romanrekvisita.
Och romaner kräver, till skillnad från verkligheten, en viss dramaturgi: en cirkel ska slutas, ett förlopp nå sitt slut. Men när alla personer och händelser i och runt Karls och Alices liv staplas på varandra växer sig en fråga allt starkare: vad handlar denna roman egentligen om? Vart är den på väg?
Dramatiken och trovärdigheten råkar kort sagt i konflikt. I en bok fylld av information, (bitvis) sorterad av en allvetande berättare, är det svårt att förstå varför de viktigaste insikterna och faktumen inte delges läsaren. Vid ett tillfälle får vi ta del av Enzos förtvivlade ånger över något (otrohet?), men det fladdrar förbi utan att vi får reda på orsaken. Vid ett annat tillfälle får Karl på avvägar höra talas om en förbjuden kärlek mellan de människor han skriver om, men även den saken blir liksom hängande i luften. Romanen säger A, men lämnar B outtalat.
Jag kommer att tänka på kocktävlingarna på TV4 där man försöker skapa spänning genom idiotiska konstpauser innan förlorarens namn uttalas. Skillnaden är att konstpauserna här saknar slut. Det som är viktigt på sidan 314 glöms med sidornas gång bort och rinner liksom ut i sanden. Visst, det är så livet fungerar, men detta är ju inte livet, utan en roman.
Vilket leder tillbaka till den litteraturhistoriska reflektionen: att dra en gräns mellan ”det konventionella” och ”det experimentella” är både vanskligt och ointressant. Den springande punkten är i vilken form ”verkligheten” kan suggereras fram. Problemet med ”Artens överlevnad” är att den inte lyckas knyta ihop alla sina trådar. (Vad hade den där ryske violinisten med saken att göra? Varför är Karls vän Mischa alls med i pusslet? Vad hände egentligen mellan Alice och Adrian?) Lösningen blir en rapsodisk uppräkning av vad som hände med den och den efteråt. Information i stället för transcendens. Titelns stora anspråk pyser ut. Det är både lite snopet och signifikativt.
