De sökte sig bort från städerna och bruset
Rackstadkolonins konst och hantverk fascinerar
Publicerad 2025-09-12
”Rackstadkolonin” på Waldemarsudde
Mest känd av Rackstadkolonins medlemmar är Gustaf Fjæstad med sina karaktäristiska snömålningar. Trots att kolonin var inspirerad av Arts & Craftsrörelsen, som premierade hantverket, präglas hans bilder av en yta som knappt bär spår av handens arbete. Uttrycket är nästan artificiellt, som om färgen applicerats med airbrush. Här råder en märklig stillhet, är man kritisk kan man kalla målningarna en smula livlösa. Hans stämningsmåleri har därtill en tillsats av längtansfull översinnlighet.
Paret Gustaf och Maja Fjæstad, de första inbyggarna i Rackstadkolonin, var involverade i teosofi – en tidstypisk respons på den accelererande vetenskapliga och industriella utvecklingen vid förra sekelskiftet. Man sökte sig bort från det urbana myllret till landsbygden där man fann rum för andlig kontemplation. Sannolikt är detta förklaringen till det serena uttrycket i de berömda snömålningarna. Även kolonikollegor som Bror Lindh, vars mäktiga ”Norrsken” närmast ser AI-genererad ut, förefaller ha strävat mot ett transcendentalt uttryck.
Den nästan överrika presentationen på Waldemarsudde erbjuder lyckligtvis mer jordnära bidrag i form av de kvinnliga medlemmarnas textilier, keramik och formgivning. Kolonins aspiration på liv, skapande och vardag som ett allkonstverk blommar med särskild märg ur deras händer. Djärva abstrakta skisser till vävar, keramiska vaser och bruksföremål står sig förvånansvärt väl idag – i jämförelse med det högtidliga, tidsbundna måleriet.
Maja Fjæstad förefaller ha varit spindeln i kolonins nät, hur hon kunde vara så produktiv trots ansvar för hushåll och barn imponerar. Hon startade den första kooperativa butiken för konsthantverk som saluförde gruppens produkter, vilket gav en välbehövlig intäkt till familjerna. De plockade upp traditioner från orten, men var också beundransvärt nyskapande.
Jag stannar upp inför Riborg Bövings knubbiga tekanna där glasyren anbringats direkt på den råa leran i ett självsvåldigt fritt manér. Att låta den oglaserade leran vara en del av uttrycket återkommer i hennes föremål. Hilma Persson-Hjelms arbete med växtmotiv röjer en iakttagelseförmåga som på pricken fångar olika arter. På en skål dekorerad med tussilago tornar några exemplar ledigt upp sig och bildar lockets handtag. Deras soliga ansikten är precis så förenklade att de förstärker det direkta intrycket. En annan skål med ljusblå svärmare, svävande mot svartbrun glasyr, får mig nästan att höra hur det surrar av deras dans.
Friska och överraskande moderna är även några gobelänger och mattor. Exempelvis Anna och Amelie Fjæstads gobeläng ”Blåsippsbacke”, där blommornas violettblå siden tränger upp mellan lintrådarnas rufsiga förna. Den gemensamt tillverkade mattan ”Lav och mossa” av Gustav, Amelie och Anna Fjæstad har närmast abstrakta kvaliteter. Nära syns den noggranna naturskildringen, men på håll blir motivet svävande amorft.
Naturen är som mest levande i dessa föremål, som initialt inte hade samma status som det högprofilerade oljemåleriet, men som visar sig vara det kanske starkaste arvet från Rackstadskolonin.
