Känslan för tonåringars språk är helt perfekt
Allt för många har missat Jesper Larssons romaner
Publicerad 2025-08-23
”Ske din vilja” av Jesper Larsson
Det går inte att säga att Jesper Larsson är förbisedd, hans förra roman har hyllats och tilldelats Sveriges Radios romanpris. Ändå tycks så många ha missat ”Den dagen den sorgen” (Nirstedt/litteratur, 2021). Ingen jag frågar har läst denna enastående roman om en pappa som maniskt försöker skydda och vara nära sin 13-åriga dotter, men i stället blir en skrämmande förföljare. Ett stort verk på bara 130 sidor.
I Larssons nya roman ”Ske din vilja” får vi precis som i ”Den dagen den sorgen” följa en tonårstjej. Berättarrösten är också här djupt subjektiv och emellanåt opålitlig. I båda böckerna befinner vi oss i ett efteråt, det värsta har redan hänt och inledningarna anger tydligt vad som komma skall i texten.
Det här är inledningsmeningen i ”Den dagen den sorgen”: ”Såhär i efterhand förstår jag att jag svek henne men då tänkte jag precis tvärtom, att det var hon som svek mig.”
Och de första två meningarna i ”Ske din vilja”: ”Ni vet flickan som blev överkörd av tåget dagen före julafton för fem och ett halvt år sen. Hon tog inte alls livet av sig.”
Det finns alltså tydliga likheter, samma sak gäller det språkliga och stilistiska, annars hade jämförelsen inte behövt få så mycket utrymme i en recension.
Båda böckerna är dessutom korta. ”Ske din vilja” ryms på blott 115 sidor. Jesper Larsson blajar inte på i onödan. Trots att prosan är pratig och tar en del långa omvägar är varje mening väsentlig och betydelsebärande. Man kan säga att hans text är mättad, men det låter som något dåligt, kanske är den snarare outspädd. Eller fullständig.
Vi lyssnar till Elins röst, när hon berättar om vännerna Minou och Anais, och om Minous brorsa Milo som Elin älskar. Om mammorna och papporna till hela gänget. Marcel och Louise och Fanny och de andra.
Utan att fåfängt imitera autentiskt ungdomsspråk hittar Jesper Larsson tonåringens ton och tilltal perfekt. Det är inte som att lyssna till en högstadieelev som pratar med sina kompisar utan som att höra en högstadieelev berätta för en förtrogen vuxen om sin relation till vännerna. En smart kommunikativ mellanlandning som gör att de unga tjejerna i Jesper Larssons roman känns totalt trovärdiga och verkliga, de lever vidare i mitt huvud och gör sig påminda i form av både sorg och brinnande livslust.
Många frågor förblir obesvarade under läsningen av ”Ske din vilja”. Även om händelseförloppet hela tiden blir tydligare erbjuds inget klarläggande kring vad det är att vara vän, hur man ska reagera på upplevda svek och förändrade hierarkier. Eller hur mycket ilska som är legitim mot en kompis som tycks ha det orättvist lätt för sig. Inte heller dynamiken i Elins relation till den yngre Milo förklaras fullt ut. Erbjuder hon honom sin kropp och kärlek för att laga honom? Eller begår hon närmast övergrepp på honom? Om allt hon berättar om Milo verkligen hänt, vill säga.
Jesper Larsson lämnar mig med funderingar och ovisshet – men det är en tillfredsställande förundran snarare än frustration.
Min huvudinvändning mot ”Ske din vilja” är djupt orättvis: att den inte är riktigt lika bra som den förra. Så kan man inte tänka men det gör man. Det hindrar inte att det här är en bok och ett författarskap som förtjänar ett brett erkännande.