Jon Fosse kör fast med bilen – och med boken

Nya romanen är ingen av Nobelpristagarens större saker

Petter Lindgren

helskärm

Vithet

”Jag körde iväg. Det gjorde gott. Rörelsen gjorde gott. Jag visste inte vart jag skulle. Jag bara körde. Det var en leda som hade kommit över mig, jag som annars aldrig kände mig uttråkad hade gripits av djup leda.”

Att ta sin bil och köra, utan mål eller mening eller ens på vinst och förlust. Det är vad huvudpersonen gör i Jon Fosses roman ”Vithet”, 64 sidor kort och närmast ett koncentrat av pjäsen ”I svarte skogen inne” från 2023.

Han kör. Vägen blir smalare och smalare, och till slut blir han fast på en eländig skogsväg. Han låter motorn gå för att hålla värmen, slumrar kanske till en stund, ger sig sedan ut i skogen för att söka hjälp.

Visst hamnar han vilse, för vad är väl mer Fosseaktigt än att hamna vilse? I livet, relationerna, konsten. Utan vändplats, eller en färgglad bärgare med lampan på blink.

Skogen sluter sig kring honom, i en för författaren lika typisk rörelse av upprepningar, variationer, skiftningar: björkstammar, lätt snöfall, snedsolen som bryter igenom det mulna, senare månen och sist mörka natten, eller om det är döden.

Det är så vackert alltsammans, men inte händer väl så mycket därinne i boken egentligen. Mer än att huvudpersonen långsamt försjunker i sin ensamhet, i rymden, alltmedan gåtfulla gestalter visar sig och tycks leta efter honom, utan att för den skull få någon egentlig kontakt med den eftersökte. Orden slinter, alla talar förbi eller bortom varandra, inklusive huvudpersonen.

Framför allt finns här en vitlysande figur, ett moln närmast, en ängel skulle jag tro, men snart visar sig också huvudpersonens föräldrar, döda sen länge. Liksom en kostymklädd man som konstigt nog går barfota i snön. Drömmer huvudpersonen, eller håller han kanske på att frysa ihjäl?

Översättaren Lars Andersson verkar trivas i Fosses minimalistiska och suggestiva skog. Ibland kan den kanske klinga lite hemtrevligt norskt – ”föräldrarna mina”, ”mor min”, ”bilen min” – men med tanke på Anderssons bakgrund kan man ju lika gärna se det som ett inflytande från värmländskan. I en rikssvensk kontext ger det i alla händelser en viss ömsinthet åt huvudpersonen, och nog vandrar denne också in i intet på ett något godmodigare vis än andra Fosse-karaktärer.

Ta till exempel Asle i ”Septologin”, målaren som en dag märker att färgen inte längre biter, att han inte kan måla, och därmed förlorar kontakten med verkligheten, eller rättare sagt finner att någon annan verklighet än måleriets inte finns att tillgå för honom. Återstår tomheten, vilsenheten, slutligen döden.

Gud så deppigt, eller hur? Är man på rätt humör kan det samtidigt vara så upplyftande att konsumera Fosse. Något sakralt finns definitivt därinne i romanerna, dikterna, pjäserna, och kanske kunde man jämföra upplevelsen med att genomgå någon sorts rit, som att bevista en begravning för någon kanske inte helt närstående, men ändå. Något att vandra ut ur med tillvarons linjer omsorterade i väskan. Som läsare har man fått syn på något, livet kanske, eller sig själv mitt i det.

Med det sagt är väl ”Vithet” knappast någon av Fosses större saker, vare sig till format eller kraft, men som färgprov och karta för nybörjaren duger den gott.