De som står utanför den amerikanska drömmen
Ocean Vuong skildrar det hårda, stillastående livet
Publicerad 2025-09-14
”Kejsaren av Glädjen” av Ocean Vuong
Ocean Vuongs första roman, som i Andreas Lundbergs svenska översättning heter ”En stund är vi vackra på jorden”, är underbar. Det har den bland annat sin uppluckrade form att tacka för. Berättelsen om Little Dogs uppväxt, med den nagelsalongsarbetande och krigstraumatiserade mamman, fällde ut sina svedda, skimrande vingar över opioidkrisens och klassklyftornas USA – genom ett brev. Ställt till en mamma som inte kan läsa.
Det omöjliga tilltalet är bokens kompromisslösa lyskraft: Så mycket kan sägas när adressaten på samma gång är tydlig och inte går att nå. De högstämda liknelserna och det råa våldet bultar i en roman som fångar skärvor av relationer och känslor, snarare än stöper dem i en sammanhållen dramaturgi. Det är en bok om kärlek och språk som jag avundas dem som har kvar att läsa.
I Vuongs nya roman, ”Kejsaren av Glädjen”, är han inte lika uppfinningsrik. Snarare har stjärnpoeten skrivit en mycket klassiskt ordnad roman, med ganska många slitna tablåer – inklusive ett gästrum som av en händelse står tomt i början och en oväntad pengagömma på slutet.
Hai, 19 år, som i mycket väsentligt delar karaktäristik med Little Dog, är huvudperson. Några oväntade vänskaper ger hans liv en ny riktning när han är på botten. 82-åriga Grazina hindrar honom från att hoppa från bron, och låter honom flytta in. Han hjälper henne att hålla ordning på sina demensmediciner och hon blir hans fäste i en pillerbedövad kris, vävd av fattigdom, skuld och sorg. Hais såriga bakgrundshistoria blottas successivt. Det finns ett spänningssug i det successiva framträdandet, som är egendomligt milt. Avslöjandena framträder som tröstande händer när jag läser, trots att de skildrar personliga katastrofer.
I Grazina lever ett krigshärjat Litauen, aktiverat till panik under demensens stegrande episoder. Och här utspelar sig en gränslös förtrolighet som också är ett försvar för fiktionen: Hai går med Grazina i delirierna, iklär sig roller som hjälper i det förflutna, och gör det möjligt för henne att hitta stillheten, nu. Det är väldigt vuongskt: det fria skapandet och den akuta omsorgen tätt sammanknutna.
Vi som gillar hans poesi får framför allt njuta när han i svep tecknar landskapet av den fiktiva staden East Gladness, i hans välbekanta Connecticut. Kanske starkast i inledningen, när Vuong flyger över markerna och människorna, för att presentera sin amerikanska trakt för oss som läser, eller kanske för sig själv:
”Det är här fäder i blåjeans fläckiga av träfärg står vid fotbollsplaner och ser sina söner ånga i den rodnande skymningen, med ena handen i fickan och den andra om en mugg från Dunkin’ Donuts. De skulle kunna vara statyer över vad det innebär att vänta på att en pojke ska tackla sig in i vuxenlivet. Och varje morgon skulle du sitta på de frostpudrade läktarna med ett slitet ex av Mot fyren i knäet och titta på spelarna, med blå tomahawker skälvande på tröjorna och plastskydden knattrande i dimman.”
Men mest framträdande är ”Kejsaren av Glädjen” som arbetsplatsskildring. Hai lyckas få jobb på ett snabbmatställe, vars profil är att servera Thanksgiving-mat året runt. ”Det vi ger Amerika är smaken av helgen utan helgens pina”, får han veta under den kombinerade anställningsintervjun och introduktionen.
Ett gäng stukade själar sliter under lysrören för minimilön. En konspirationsteoretiker, en aspirerande fribrottarstjärna, en kusin som har svårt att komma ihåg namn, men som vet allt om det amerikanska inbördeskriget, och några till. Jargongen är hård men lojaliteten stark. De hanterar rasistiska kunder med ett motstånd som framstår som lika delar härdat och trött. Fysisk smärta lindras genom att trycka djupfrysta mac and cheese-säckar mot artrosknän.
I skildringen av livet på snabbmatskedjan är Vuongs prosa inte i första hand vacker utan påtaglig. Med vibrerande känsla för rums materialitet. Lukterna, föremålen, en död flugas uppgång i den rostade kycklingens skinn. Liknelserna är färre här, tonen mindre drömsk. Och när han väver in ett spår om slakteriindustrins vansinne, som inte bara plågar djur utan även de människor som är satta att avliva och stycka dem, är det inte via poetisk association, utan för att hans karaktärer helt prosaiskt får erbjudande om ett extra påhugg.
Vuong har sagt att han med denna roman ville skildra dem som inte avancerar, som inte förverkligar sig själva enligt den amerikanska drömmens dramaturgi; stillaståendet som en arbetarklasserfarenhet. Problemet är bara att den där sociala och existentiella orörligheten väl ofta pressas in i en väldigt konventionell dramaturgisk kurva, med lite för många berättarmässiga schabloner. Det sentimentaliserar både porträtten av hårda, amerikanska liv och Vuongs emellanåt undersköna poetiska prosa. Det står helt enkelt inte tillräckligt stilla i den här romanen för att stillaståendet ska komma till liv.
Jo, det är många gånger väldigt fint, men jag saknar den förra romanens friare form. Den som fick bilderna att kännas i kroppen.
