En stor käft som bara vill tugga i sig arbetarna
Lena Sohl skriver dynamiskt och nyanserat om tvätteriet i Rimbo
Publicerad 2025-09-07
”Tvätten” av Lena Sohl
Den stridbara Hanna från Arlöv som fajtades för fläktar är en död referens för kvinnorna som arbetar på tvätteriet i Rimbo. Tvärtom är det för Lena Sohls kollegor och bekanta. Nationalteaterns gamla progglåt är det första de kommer att tänka på när de hör vad hon skriver på för bok.
I ”Tvättens” första meningar berättar ”Aino” vad man faktiskt gör på en storskalig tvättinrättning där landstinget är största kund: ”Det värsta var lukten som kom med liklakanen. Det var lakan med ett stort kors på. Det började klia också.”
Att ta hand om samhällets smuts är ett arbete som aldrig tar slut, bara börjar om. Egentligen aktualiserar rengöring existentiella frågor om död, liv, omsorg och förgänglighet, men som Fanny Ambjörnsson skriver i ”Tid att städa” (2018) så uppfattas arbetet typiskt som improduktivt, för att det återställer, snarare än skapar något nytt. Det är också ett arbete som kan göras utan utbildning, ofta åt dem som har de bättre ställt. I Rimbo är det under en period viktigt med pressvecken på läkarrockarna.
Medelklassen tar bara del av arbetarklassens liv genom kulturella representationer, skriver Sohl spetsigt. Tidigt i ”Tvätten” anar man författarens skepsis, kanske positionering, gentemot de utelämnande, objektifierande kvinnoporträtt som läsare insuper genom författare som Didier Eribon och Édouard Louis.
Vad säger de hårt arbetande kvinnorna själva?
Sohl genomför intervjuer med tolv fastanställda tvätteriarbeterskor, födda mellan 1930 och 1990. I ett grepp som andas Svetlana Aleksijevitj och Marit Kapla kondenserar hon intervjuerna till konstlösa, lakoniska berättelser om arbets- och livsvillkor.
Det kan handla om att vara född i Rimbo och få sommarjobb genom sin mamma, att trivas sådär men inte kunna säga nej till tryggheten i en fast tjänst. Om att söka hundratals tjänstemannajobb i nya landet för att så småningom ge upp och gå tillbaka dit man började. Om att svimma på jobbet tre gånger första dagen. Om 19 minuters lunch och mobilförbud. Om att ha så mycket värk att man inte orkar ha ett liv.
Tvätteriet framstår å ena sidan som en industri, präglad av 2000-talets privatiseringar och upphandlingar, där produktionsmålen uppnås genom skärmövervakning och kissvakter. Å andra sidan som någonting odefinierat, levande. En trygghet för bygden, en samlingsplats där man skvallrar och träffar sitt livs kärlek, eller kanske bara en stor käft som väntar på att tugga i sig Rimbos döttrar.
Sohl skriver dynamiskt någonstans mellan reportage, essä och sociologisk forskning. Det intervjuade kvinnokollektivet sätts i perspektiv genom historiska och politiska utvikningar och författarens självbiografiska reflexioner som Rimbofödd klassresenär. Texten är pepprad med litterära och vetenskapliga referenser: dikter av arbetarförfattaren Anne-Marie Berglund, feministiska sociologen Beverly Skeggs respektabilitetsteorier, Anders Teglunds erfarenheter som wallraffande cykelbud, för att plocka tre ur den stora högen. Det är en rik och modig form, och den fungerar huvudsakligen, även om det hade gått att sålla och strukturera i innehållet, som ibland presenteras väl strötänkt och episodiskt.
Man kommer inte heller ifrån att sakprosa skriven utifrån akademiska utgångspunkter är ett hopplöst moment 22, där antingen transparens eller läsbarhet måste offras. Sohl väljer att samvetsgrant presentera de teser och tankar som hon bryter sitt material gentemot. Ett typiskt resonemang kan därför börja såhär: ”Det våldsamma sätt som arbetares kroppar påverkas av lönearbete har ekonomhistorikern Paulina de los Reyes skrivit om…”. Det är ett rimligt val att göra, om man är en akademiker som vill vara schysst och inte låna hejvilt av kollegor utan att credda. Men även i rak och lättfattlig framställning blir det en viss sorts bok. I det här fallet en som är på alla sätt respektabel, men som tyvärr kanske därmed begränsat sin läsekrets till den intellektuella vänstern, vilken garanterat kommer att gilla det mesta.
Vad jag däremot saknar är det förhöjande element av känsla och inlevelse som till exempel Gabriela Pichler lyckades frammana i ”Painkiller” (2024) – en tv-serie som tematiskt har en del gemensamt med ”Tvätten”. Gestaltning är de ”kulturella representationernas” styrka. Styrkorna i ”Tvätten” är andra: ett seriöst genomfört fotarbete och nyanserade, pedagogiska analyser.
Varför är till exempel inte de hårt slitande arbeterskorna i tvätteriet likt Hanna från Arlöv organiserade kommunister? Varför beskriver de rentav sig själva som medelklass? Sohls svar: För att det finns en kategori – migranterna med de lägsta positionerna på arbetsmarknaden – som har det värre. För att medelklass idag blivit synonymt med att klara sig och ha mat på bordet. För att ingen vill vara del av ett kollektiv som alla vänder sig ifrån.
Café Bambino: Dina följare hatar dig
