Kalla varandra för fittor – men lite tröttsamt är det
Alla blir delaktiga i denna narcissistiska fars
Det har kommit till min kännedom att någon har förväxlat Aase Bergs dagböcker med Aase Bergs dagböcker. Detta fatala misstag måste nu rättas till, enligt Martina Montelius. I GP skriver hon att kritikerna måste förstå att allt som står i en författares böcker är fiktion, annars kommer det spåra ur. Tro för all del inte att en författare som säljer in sin dagbok som en dagbok, i vilken hon kallar en kritiker för fitta för att hon skrivit en recension som bara råkar stämma överens med en recension som finns på riktigt, ägnar sig åt någon sorts verklighetsbeskrivning.
Jaget är nämligen bara gångbart till exakt den punkt då jaget får kritik. Då är det i stället något annat vi har att göra med, nämligen stor konst. Jaget får gärna finnas till så länge det blir smickrat, men när det ifrågasätts är det något väsensskilt annat.
De senaste åren har jag sett en rad författare röna framgång med böcker som inte nödvändigtvis är sanna men vars närhet till verkligheten skapat intresse för böckerna: Caroline Ringskog Ferrada-Noli berättar om ett missfall och släpper sedan en diktsvit om en förlorad son, men motsätter sig förväxling med verklighetens ledsna mor.
Jagets hövding, Alex Schulman, som i bok nummer åttatusen om sin egen familj, ”Bränn alla mina brev”, skriver om en karaktär som hette Alex, blir rasande när någon tror att Alex är Alex. Roman-Alex har precis som förlagan en morfar vid namn Sven Stolpe vars brev och livsberättelse är i centrum i boken. När sanningshalten började ifrågasättas i ett gräv – vilket även jag, för ordningens skull, tyckte var ett väldigt märkligt förhållningssätt till en bok – upphörde Alex och Sven och breven att ha något att göra med Alex och Sven och breven.
För all del, jag är för konstnärlig frihet. Kalla varandra för fittor och döp era romankaraktärer efter er själva. Men nog är det pyttelite tröttsamt att bevittna en litteraturtrend där författare gladeligen kapitaliserar på sitt jag, där jaget alltid är den källa ur vilken innehållet ska ösas ur, bara för att sedan låta jaget gå upp i rök så fort någon börjar ifrågasätta det.
Det är visserligen inte bara författarnas fel att de är så självupptagna – kritikerna och läsarna är också delaktiga i denna narcissistiska fars. När Expressen sammanställde en lista över 2000-talets bästa böcker låg en dagbok i toppen, nämligen Lars Noréns. Och visst suktar bokbranschen alltid efter nya välkända profiler som kan stöpas i samma form, som skriver om skeenden som kan misstas för autentiska upplevelser. Författarna har inte själva gett upphov till egots era, men de har inte gjort nämnvärt för att göra upp med den heller.
Det finns nämligen ett ovärderligt tips till författare som är trötta på att deras romankaraktärer förväxlas med dem själva: prova att skriva om någon annan.
Café Bambino: Hur tappade vänstern frågan om frihet? Med Lea Ypi
Konstpodd: I själva verket
