Medelklassen säger ”usch” åt misären
Niels Frank skriver nervigt om mordet på sin syster
Publicerad 2026-02-21
”Fan ta dig” av Niels Frank
Om Niels Frank i boken ”Fan ta dig” endast hade skildrat sitt och familjens lidande, innan och efter det att hans syster Elin skjutits av sin make, så vore det en drabbande beskrivning av det ”spökliv” (som Frank kallar det) som mordet orsakar de efterlevande. Men Frank beskriver också hur traumat spelar ut i förhållande till klass och politik, i förhållande till rättsvårdande myndigheter – han återger diverse instansers psykologisering av både Elin och hennes mördare och på så vis kommer han åt samhällets smärtpunkter vilket ger boken dess tyngd.
Historien berättas kronologiskt och spänner över cirka två år: från julfirandet då Elin till sist beslutar att lämna Peter efter trettio år av tilltagande psykiskt våld, mobbning och exploatering; efter ett liv som försöksråtta för hans psykopati – tills dess att Peter döms för dådet. Mönstret är känt, det är när kvinnan lämnar som riskerna trappas upp. Peter hotar också övrig familj och särskilt Frank. Frank är homosexuell, köpenhamnare, poet och kulturarbetare; allt Peter föraktar – och han tror att Frank har hjärntvättat sin syster till att lämna honom.
Frank börjar skriva ner vad som skett och tänker att anteckningarna ska bli till litteratur i ett senare skede men inser snart att det nedtecknade ÄR ”den riktiga boken”. Författaren använder en form som levandegör framställningen – i löptexten finns kursiverade stycken som är andras ord, bitar ur dokument, chattar eller brev eller vad någon myndighetsrepresentant har sagt eller skrivit. Resultatet blir som om Frank samtalar sig genom boken; talar med anhöriga, med Elin, med samhället, med polisen och med sig själv och sitt öde – som i en grekisk tragedi.
Författare som Louis, Yahya Hassan eller för den delen Joakim Lundell har mötts av ett ”usch” och uppmaningar om att sluta lämna ut sitt kött och blod.
”Mina nerver har alltid varit svaga”, skriver Frank, och efter mordet är han ett ”darrande asplöv” – men det för med sig vissa kvaliteter; ångest och smärta gör honom till ett skarpt vittne, hans blick skär som en kniv genom all bullshit. Frank är en kritikerrosad författare och klassresenär från en klass där man dör i förtid. Pappan dog när Frank var en baby, som yngre försökte han rädda sin mor undan sprit och tabletter; hon var tidvis intagen på psykiatrisk avdelning men lever tills hon är sextiosju medan Franks äldste bror dör vid trettiotre och delvis på grund av all sorg kommer syskonen som blivit kvar nära varandra.
Personer från de ordnade klasserna, om vi kallar dem så, tycker ibland att det är vulgärt och smaklöst när misärklassen, om vi kallar den så, gör litteratur eller content om vad de har råkat ut för i sina familjer. Häromdagen recenserades Édouard Louis nya bok av Expressen under rubriken ”Ja, din barndom var hemsk – släpp den”. Författare som Louis, Yahya Hassan eller för den delen Joakim Lundell har mötts av ett ”usch” och uppmaningar om att sluta lämna ut sitt kött och blod.
Men det privata är förstås politiskt och under det där ”uschet” skönjer man det instinktiva försvaret för vad samhället historiskt har vilat på – lojaliteten mot gruppen man föds in i. Att vara illojal mot ”de sina” betraktas som en låg och samhällsomstörtande verksamhet den civiliserade världen inte kan tåla och den som visar, som skriver, har blivit den med makt som hen använder mot de utan makt.
Annat är det med den autofiktion som tecknas av ohyggligheter från den stora världen; krig, flykt och förtryck – där grupper står mot varandra – i sådan beskrivs enklare det högsta hos människan. Där finns hjältemod och frihetskamp, det är episkt och därför försonande medan övergrepp mot partners eller barn bara är tarvligt och något för nyhetsartiklar.
Just det ”usch” som kritiken ibland visar ”misärklassens” skildringar märks också i hur Franks familj behandlas av samhället – som om de är en jobbig kvarleva efter Peters dåd, som omgivningen har beröringsskräck inför. I jakten på upprättelse ådagalägger Frank samhällets skuggjags reaktiva självförsvar; behovet av att ignorera eller spela ner ett mörker om det är en familjefar som står för det.
Man är inte intresserad av Elins familjs erfarenheter utan rättsapparaten sparkar i gång en psykologisering av gärningsmannen som sker på offrets bekostnad. Jämte rättsapparatens lagar finns en automatisk process där institutioner vill förvandla mordet från våld till kultur, något som dragits ur Peter och som inte kan drabba vilka som helst.
Standardteorin är att mord i nära relationer är en reaktion på förlorad maskulinitet. Förundersökningsledaren menar att Peter reagerade på maktlöshet och svek: ”Elin svek honom. Hans söner svek honom. Hans syskon och vänner svek honom.” Men ingen har blivit så lite sviken som den mannen, hans familj stod ut med lidandet han orsakade dem under hela deras liv – det är han som sviker dem.
Tidigare har Frank haft den där superkraften som författare ibland har, där fasa blir till befrielse genom att skildras i ett litterärt verk. Men inte nu. ”Du får inte driva skönheten ur livet”, uppmanar Frank sig själv under arbetet med boken men det har Peter redan gjort när han mördade sina barns mor sedan hon krävt tillbaka sitt liv.
Jenny Maria Nilsson är författare, journalist och kritiker.
Café Bambino: AI-porr, framtidens sex & svenska Only Fans-lagen
